Sway

Storyn är usel. En ond trollkarl har sprängt världen i bitar. Nu är det upp till dig, en klippdocka som ser ut som en ödla (med tungan utsträckt) att svinga dig genom resterna av världen som en gång var för att rädda dina djurvänner.

Handlingen är inget att bry sig i. Den tar ingen plats, spelar ingen roll för spelet i stort. Istället är det designen av {Sway}:s geniala spelmekanik som lockar till skratt och skapar ett beroende som bara Rolando hittills lyckats med.

I {Sway} är hela spelvärlden som en trasig anslagstavla. Lizzy the Lizard hänger krampaktigt fast i ena armen genom att du håller ned tummen på Iphone-skärmen. Genom att trycka mot skärmen med samma tumme och rotera snurrar man ödlan runt sig egen axel varpå man skjutsar iväg honom genom luften genom att släppa tummen.

Genom att använda två fingrar kan man svinga sig med båda armarna, hålla kvar med ena armen medan man låter den andra leta efter nästa plattform att grabba tag i.

{Sway} är fysikbaserat och hamnar i landet mellan {Kula World} och {Little Big Planet}, typ. Det gäller att svinga sig från plattform till plattform, undvika hinder, fiender och annat slödder och så snabbt som möjligt hitta vägen till målsnöret för att avancera till nästa bana.

Grafiken är plågsamt enkel men sådär putslustigt supercharmig. Musiken är fantastiskt trallvänligt retroskön och spelbarheten är på topp. Jag svingar kort, jag svingar långt, högt, lågt och snabbt. Det är oerhört svårt att sluta spela {Sway} när man väl börjat och Illusion Labs har verkligen lyckats nyttja de främsta styrkorna hos Iphone som spelkonsol.