Syberia

Benoit Sokal bjuder in till en fantasifull historia och en något surrealistisk värld. Benoit Sokal är i spelvärlden mest känd för Amerzone, som utvecklades av samma Microids som gjort Syberia. Men Sokals största insats är annars som serietecknare. Miljöerna i Syberia känns också tydligt färgade av en serietecknares berättarstil. Fantasirika omgivningar och en spännande detaljrikedom, och en handling som framförs via dialog. Det känns till och med som man befinner sig i en seriecell när varje scen utspelas. Det är kort och snart får vi läsa en ny ruta.

Kate Walker är spelets huvudperson. Hon har fått i uppdrag att slutföra förhandlingarna om att köpa upp Anna Voralbergs gamla leksaksfabrik. Men samma dag som Kate anländer till Valadienne, den lilla staden med leksaksfabriken, begravs Anna Voralberg. Till en början verkar allt enkelt. Det finns ingen arvinge så Kate ska bara göra upp med dödsboet, men det visar sig att Anna har en bror som varit försvunnen i många, många år. Annas bror Hans befinner sig i Sibirien och för att genomföra köpet måste Kate Walker leta rätt på honom. Under resans gång lär hon känna den mystiske pojken Momo och Oscar, en mekanisk hjälpreda som tillverkats på fabriken.

Handlingen och miljöerna är en viktig del av spelets attraktionskraft. Precis som Myst bygger Syberia på att engagera spelaren så att denne försvinner in i spelets handling. Själva spelmekaniken är knappast något att jubla över. Syberia är ett äventyr där spelarens insats kan beskrivas med två ord; peka och klicka. Tyvärr känns denna genre lite förlegad och när handlingen sedan inte griper tag i en blir spelupplevelsen långdragen och frustrerande. Det finns helt enkelt för många logiska luckor och man blir inte klok på pusslen. Varför ska jag göra det här? Ta föremål A till plats B, och så vidare. Kate är väl advokat och inte budpojke!

Det känns som att se på en film, men av någon oförklarlig anledning måste jag trycka in play-knappen var tjugonde sekund. Fast inte nog med det, knappen byter hela tiden plats på fjärrkontrollen också. Så ibland spolar man omedveten bandet åt fel håll. Nu inser ni kanske att jag inte är någon större beundrare av denna spelkategori, men faktum är att när handling och atmosfär håller tillräckligt hög klass kan pekandet och klickandet räcka långt. Dock är det viktigt att pusslen känns logiska och inte alltför krystade samt att man känner att uppgiften man ska lösa är viktig.

Jag har tidigare nämnt att Syberia är smakfullt designat. Grafiken är väl kanske inte den mest imponerande jag sett, men det håller god klass. Ljudmässigt ackompanjeras Syberia av sober och stämningsskapande musik, men tyvärr håller röstskådespeleriet pinsam klass. Snustorrt och utan antydan till variation av tonen. Jag tröttnar ganska snabbt på att höra Kate prata med sig själv och sin omgivning. Om du har lättare att förlåta det enformiga pussellösandet och kan strunta de logiska gap som öppnar sig i spelets handling så kanske Syberia kan vara något för dig. För mig känns det som ett lovande koncept förtjänat ett skarpare utförande.