Taito Legends

Det är faktiskt lite konstigt att Taito inte har klämt ur sig en samling av sina gamla titlar förrän nu, medan Capcom, Namco, Midway och Sega hållit på i åratal med just det. Men nu är det i alla fall dags att dyka ner i deras gamla arkiv och se om något mumsigt dyker upp. Vi börjar väl från början.

Space Invaders (1978 )
Taitos superklassiska spel som blev en av spelvärldens stora titlar och som har kopierats nästan lika sjukt mycket som Pacman eller Asteroids. Förutom en ditritad bakgrund är dock spelet otroligt simpelt och fungerar mest som kuriosa idag, men har du inte spelat det är det bara att sätta igång! Det kallas allmänbildning och det är bra för dig.

Phoenix (1980)
Inte långt efter Space Invaders kom Phoenix, ett liknande spel med nya finesser. Namcos senare Galaga och Galaxian påminner extremt mycket om Phoenix, men själva spelet är faktiskt inte så mycket att hänga i julgranen.

Space Invaders part 2 (1980)
Del 2 av rymdinvasionen kan vara den billigaste "uppföljaren" någonsin. I praktiken samma spel, men med ett grafikhack som gör att olika rader på skärmen har olika färger, vilket sätter lite färg på det annars svartvita spelet.

Colony 7 (1981)
Colony 7 känns av någon anledning mycket modernare än ovanstående spel. Med två små kanoner ska du försvara en stad mot utomjordingar och det är ett ganska tufft uppdrag. Med reguljära skjutvapen och två sorters superbomber blir det lite taktik i pangandet och faktiskt rätt kul även idag.

Electric Yo-Yo (1982)
Nästa titel är dock totalt menlös. Rensa bort block med en jojo som rör sig enligt några fysikaliska principer som jag fortfarande inte listat ut. Extremt simpelt och tråkigt efter tio sekunder.

Jungle Hunt (1982)
Ett intressant litet spel som följer alla fördomar om uråldriga spel. Du är en liten kille med safarihatt (och i min fantasi en bred australiensk dialekt) som först ska svinga sig i lianer, sedan simma tillsammans med gulrosa krokodiler och sedan hoppa över stenar som rullar nerför en brant. Variationen är obefintlig och kollisionsdetektionen är slumpmässig.

Zoo Keeper (1982)
Nej, gratisspelet till PC (och de olika versionerna till konsol) har inget att göra med detta. Som en stackars djurparksarbetare springer du runt en inhägnad och försöker lappa ihop murarna som äts upp inifrån (!) av djuren. Lyckas du täppa till alla läckor under en viss tid vinner du... och kommer till nästa bana.

Elevator Action (1983)
Ett spel som anses som en klassiker, men idag kan jag inte riktigt se charmen. Du infiltrerar ett hus från taket och åker sedan neråt, samtidigt som du disarmerar bomber och skjuter terrorister. Tyvärr är det helt omöjligt att undvika vissa skott, som när du åker ner i en hiss och blir skjuten innan du kommit hela vägen ner och kan ducka, vilket gör det hela frustrerande och slumpmässigt.

Great Swordsman (1984)
Det hela börjar med en medeltida inramning där man får skriva sitt namn... och sedan hamnar man mitt i en fäktningstävling av modernt slag. Lite förvirrande, men efter det får man fäktas även i romarriket och det gamla Japan. Tyvärr är grafiken direkt vedervärdig och kontrollen seg och hemsk.

Return of the Invaders (1985)
En modernisering med hyfsat snygg grafik. Ska du spela Space Invaders någon längre tid är det här versionen att välja.

Bubble Bobble (1986)
Oooooooh! Bubble Bobble är som bekant ett av mina favoritspel genom tiderna och det här är en närmast perfekt konvertering av arkadspelet. Även om många av spelen på Taito Classics är riktigt usla är det värt att köpa bara för detta. Har du en kompis, ta med honom på ett odödligt plattformsarkadspel. Har du ingen kompis, skaffa en för att kunna spela Bubble Bobble!

Gladiator (1986)
Efter tokbra Bubble Bobble blev det dock uselt igen. Gladiator har stora spritar som animeras enligt sprattelgubbe-principen. Därmed har spelet ganska avancerad animation och din kämpe kan tappa delar av rustningen innan han slutligen faller offer för fiendens svärd, men det hela gör ett ganska taffligt intryck idag.

Tokio (1986)
Flyg uppåt, panga på fiender, allt med ganska seg kontroll och trist grafik. Undvik.

Continental Cirus (1987)
Ett fartfyllt F1-spel som påminner lite om Outrun och liknande spel, fast betydligt sämre. Att hålla sig på banan är inte så svårt, värre är det att inte krocka med motståndarna. Två smällar och du exploderar i en enorm ljuseffekt. Tråkigare än det låter.

Exzisus (1987)
En nästan pinsamt uppenbar kopia av Konamis Gradius. Som en robot pangar du formationer av fiender och samlar på dig vapen som laser, medhjälpare, bomber och bakåtskott. Det går också att förvandla sig till ett skepp som ser ut exakt som Vic Viper. Fast det hela fungerar ganska bra, förutom att roboten är onödigt stor och därmed lätt krockar i dödliga fiender eller skott.

Operation Wolf (1987)
Tro inte att moralpanik är något nytt för 2000-talet (Grand Theft Auto) eller ens 90-talet (Mortal Kombat och Doom). Operation Wolf ansågs upprörande eftersom man mejar ner fiender på löpande band. Idag är det mest ett patetiskt spel av samma anledning.

Plump Pop (1987)
Det här gulliga spelet stjäl det enkla Breakout-konceptet med en pinne, en studsande boll och en massa skrot att rensa bort längst upp. Fast ersätter alltihop med gulliga djur. Nja, ingen höjdare direkt.

Rainbow Islands (1987)
Uppföljaren till Bubble Bobble är ett helt annat sorts spel och faktiskt fortfarande lysande. Det gäller att ta sig uppåt hela tiden eftersom vattnet stiger, men Bub (som nu har återfått sin mänskliga skepnad) kan inte hoppa särskilt bra. Istället kan han skapa regnbågar, som både går att klättra upp på och använda för att fånga och besegra fiender. Det hela blir snabbt djuriskt svårt men samtidigt intensivt. Jag saknar bara den mysiga remixen av "Over the rainbow" som Amiga-versionen hade.

Rastan (1987)
Ännu ett av Taitos relativt namnkunniga spel, men ingen höjdare det heller. Som en Conan-wannabe slaktas diverse fantasymonster i långa rader. Spelet har en del alternativa vägar och vapen att hitta, men känns ändå väldigt primitivt trots sin acceptabla grafik.

Super Qix (1987)
Qix var ännu ett genialt Taito-spel som konverterades och kopierades hejdlöst. Du styr en liten markör som kan rita upp rutor på skärmen. Det gäller att täcka så stora ytor som möjligt utan att krocka med fienderna som patrullerar runt. Det faktum att man steg för steg får fram en bild i bakgrunden har gjort att otaliga pornografiska varianter har dykt upp under åren, men i Super Qix får vi nöja oss med pixliga slott och annat fantasyrelaterat.

Operation Thunderbolt (1988 )
Uppföljaren till Operation Wolf bjuder på samma löpande-band-princip, men nu i tre fejkade dimensioner med samma sorts teknik som den tidens bilspel. Urk.

The New Zealand Story (1988 )
Det tredje riktigt utmärkta spelet i samlingen, och tillsammans med Bubble Bobble, Rainbow Islands och (av någon anledning) Super Wonderboy utgjorde det en Amiga-samling som råkade bli det första spelet jag köpte. Jag har alltså en hel del nostalgiska minnen av den lilla gula pippins äventyr, men det är faktiskt ett helt okej plattformsspel även idag, även om det knappast kan mäta sig med Bubble Bobble. Det ska också påpekas att det satte Nya Zeeland och dess olika städer (Auckland, Rotorua...) på min karta långt innan New Line Cinema och dess Sagan om Ringen-produktioner.

Battle Shark (1989)
Battle Shark påminner lite om Operation Wolf i sitt upplägg, men det har en lite mer genomtänkt design med ubåtstema. Vi får panga på massor av fiendeskepp och läckra bossar. Grafiskt påminner det om SNES och det hade passat utmärkt med ljusbazookan Super Scope, men så vitt jag vet gjordes aldrig någon sådan version. En oväntad läckerbit som håller för några omspelningar.

Plotting (1989)
Långt innan Puzzle Bobble gjorde Taito ett liknande koncept, fast tekniskt mycket simplare. Det gäller att kasta block mot en hög med block för att matcha ihop dem och få dem att försvinna. Sättet man "vallar" in blocken på känns dock primitivt och ogenomtänkt.

Volfied (1989)
Ungefär samma sak som Qix, fast med en hemsk handling och insekter som fiender.

Space Gun (1990)
Den sista varianten på Operation Wolf-idén, den här gången med fyrarmade utomjordingar och massor av blod. Grafiken är primitiv och det hela är ytterst beigt.

The Ninja Kids (1990)
Någon sorts bisarr sidscrollande beat'em up där huvudpersonerna är ninjor som mest liknar Sesame Street och fienderna består av någon sorts mix mellan clowner, Ku Klux Klan-medlemmar och djävulsdyrkare. Jo, spelet påpekar hela tiden att de försöker släppa loss The Satan. Blandningen av ful grafik och en massa övervåld ger inget vidare spel.

Thunder Fox (1990)
Ett ganska varierat actionspel där man får panga ner horder av fiender men också flyga lite flygplan och infiltrera luftskepp. Ganska påkostat men i jämförelse med ungefär samtida Super Probotector känns det väldigt träigt.

Tube-It (1993)
Det sista spelet (kronologiskt) på samlingen är ett pusselspel där rörbitar faller uppifrån. Din uppgift är att snurra på dem så att de bildar fasta ledningar. Det hela är hektiskt men tyvärr inte särskilt kul.

Så, sammanfattningsvis är det väl inte så många höjdare som Taito har skrapat ihop. Men Bubble Bobble är i sig lätt värt de 250 kronor samlingen kostar och erbjuder massor av underhållning för två spelare. Rainbow Islands håller också fortfarande, och The New Zealand Story är ett mysigt plattformsspel. Det enda jag saknar är en sparfunktion - det är faktiskt inte så ofta jag faktiskt har tid att spela genom hela Bubble Bobble på en gång.