Take Time

På brädspelskvällar kan det vara skönt att ha några spel som går att plocka fram mellan de mer tidskrävande titlarna. Take Time, av fransmännen Alexi Piovesan och Julien Prothière, kan vara precis ett sådant spel eller till och med underhållningen för en hel kväll. Beroende på hur ni väljer att ta er an spelet kan en omgång vara över på några minuter, men spelet kan också bli betydligt längre om ni bestämmer er för att klara alla dess utmaningar.

Både urverk och kort är riktigt snygga.

Take Time är ett brädspel där du och dina vänner tillsammans ska försöka lösa olika uppdrag genom att placera ut kort runt en klockliknande spelplan. Varje uppdrag, eller urverk, styrs av en specifik regel för hur korten får läggas, och ni måste ta hänsyn till både synliga och dolda krav för att lyckas. Det handlar alltså inte om tur i första hand, utan om att diskutera, planera och hitta en gemensam känsla för hur siffror och regler hänger ihop.

Kortlekarna består av kort numrerade från 1 till 12, precis som timmarna på en klocka, och är uppdelade i vita och mörka kort. Beroende på vilket uppdrag ni har framför er får varje spelare en hand med kort som ska passas in på rätt plats runt urtavlan. Men eftersom ingen vet exakt vilka nummer eller färger de andra sitter på, blir det ett spännande pussel av logik och intuition.

Om en utmaning blir för övermäktig för stunden kan ni lägga den i ett kuvert och återbesöka urverket när ni är mer varma i kläderna. Under min brädspelskväll med spelet lyckades vi ta oss igenom ungefär hälften av utmaningarna. Men misströsta inte, utmaningarna skiljer sig i svårighetsgrad beroende på vem du spelar med och hur många ni är. Är ni fyra, som vi var första gången jag spelade spelet, delas alla kort ut direkt. Är ni två får ni vända upp kort ni har på bordet först när ni lagt alla kort från handen. Upplägget förändrar alltså dynamiken och strategierna beroende på hur många ni är som spelar.

Vilken kort skall jag lägga först?

Låter det för enkelt? Det finns ytterligare en regel ni måste förhålla er till. Er strategi för rundan måste sitta innan ni påbörjar omgången. Så fort det första kortet läggs på bordet är det nämligen dags att sluta prata. Inga grimaser, inga dolda tecken och inga gestikuleringar som antyder vad ni har för kort på hand eller vad ni precis har gjort för drag. Ni får helt enkelt snällt vänta med att dumförklara era vänner tills sista kortet har lagts ner för omgången.

Utmaningarna varierar i svårighetsgrad och introduceras stegvis, vilket gör att spelet hela tiden förändras. I början är reglerna mer förlåtande, men längre fram krävs det att ni tar hänsyn till flera begränsningar samtidigt, ibland utan att helt veta vad som väntar. Det kan handla om regler som att vita och mörka kort måste varvas, att korten måste läggas i strikt tidsföljd, eller att vissa timmar på dygnet är helt låsta. Detta gör att varje nytt kapitel känns fräscht och utmanar allt det ni har lärt er under tidigare utmaningar under spelkvällen.

Brädspelet är en visuell fest för ögonen.

På det stora hela är detta ett kortspel som checkar av många boxar för mig. Det är utmanande, underhållande, varierande och ett spel som bjuder in till att återbesöka det gång på gång utan att tappa i nyhetens behag. Take Time är dessutom ett riktigt snyggt kortspel, mycket tack vare illustrationerna av konstnären Maud Chalmel.

För mig landar Take Time i den där ovanligt trevliga kategorin spel som fungerar lika bra som "utfyllnadsspel" mellan tyngre titlar som som något man faktiskt kan bygga en hel spelkväll kring. Det är lätt att lära sig, svårt att bemästra och skapar ofta den där härliga känslan av "vi måste klara detta tillsammans" som gör kooperativa spel så minnesvärda. För cirka 300 kronor känns det dessutom som ett väldigt rimligt köp sett till hur mycket spel det faktiskt bjuder på, både i variation och återspelningsvärde. Rekommenderas varmt.