Texas Killing Fields

Filmen:
Det finns många saker som är intressanta med Texas Killing Fields. Kick-Ass-stjärnan Chloë Moretz är en av dem. Att filmen är regisserad av Ami Mann är en annan. Anledningen till varför Ami Mann är ett intressant namn är såklart att hennes pappa är Michael Mann, känd regissör. Dessvärre så är inte själva filmen särskilt intressant vilket onekligen är ett minus.

Den bygger (väldigt löst ska sägas) på en serie mord i delstaten Texas där kropparna dumpats på ett fält, därav titeln på filmen. Småstadspoliserna Heigh och Souder blir satta på fallet och blir genast i klassisk polisthrilleranda mer engagerade än vad som är lämpligt och frångår att fälten inte tillhör deras polisområde. Souder blir även tvingad att jobba tillsammans med sin ex-fru som har en chefsposition inom poliskåren. Efter jobbet så går dysterkvisten hem och sitter ensam i lägenheten tillsammans med sin hund på sant polisthrillermanér och förfasas över ondskan som finns i världen.

Ja, det är dessvärre rätt klichétungt igenom hela filmen. Framförallt polisernas agerande där man i verkligheten hade blivit avstängd från poliskåren om man hade betett sig så som de bägge gör. Lägg till att Souder spelas av Sam Worthington så förstår ni själva att det är ett rätt hårdkort och dystert porträtt som vi bjuds på. Överhuvudtaget är det en rätt oglamorös film med mycket skakig kamera, dyster musik och mörka färger rakt igenom. Och det är ju helt i sin ordning i en seriemördarfilm som man bör komma ihåg har mer gemensamt med Finchers Zodiac än Seven. Det trista är tyvärr att karaktärerna inte engagerar och spänningen uteblir. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på för något större fel på hantverket är det inte.

Alla klyschorna gör självklart att filmen blir svår att ta till sig ordentligt men det är något mer som inte stämmer ordentligt, antagligen redan på manusstadiet och inte nödvändigtvis i regin. Stundtals känns den lite förvirrad, rent av ofokuserad, när överlappningarna inte fungerar riktigt. Dialogerna saknar spets vilket tar udden lite av vissa scener som skulle behövt ha varit mer explosiva.

Lägger man ihop alla filmens små skavanker och blessyrer så får man en rätt ointressant film till slut även om seriemördare, öde fält och white trash-miljöer kan vara nog så spännande filmstoff. Det här var Ami Mann debutfilm och det är svårt att sia vidare i hur karriären kommer arta sig. Någon ny Sofia Coppola lär vi inte ha att göra med i alla fall.

Bilden:
Som jag redan har varit inne på så är bilden väldigt mörk med mycket svärta och nattscener och dagscenerna är medvetet filmade i nedtonade färger för att skänka en dyster känsla till hela tillställningen. Det ger utgåvan ett lite speciellt utseende som präglas mycket av att det är lite av en lågbudgetfilm. Det ser helt enkelt inte särskilt påkostat och ombonat ut vilket säkerligen delvis är ett medvetet estetiskt drag. Närbilderna på ansiktena är dock mycket detaljerade med fina färgåtergivningar men det lämnas lite övrigt att önska i avståndstagningarna.

Ljudet:
Ljudet är funktionellt men bjuder inte på något extra. Pistolskotten låter skarpt och exakt och de må moment av spänning som finns tar man mestadels till vara på. Soundtracket låter klart och tydligt och detsamma gäller för dialogerna. Surroundeffekter är det inte särskilt gott om och man hade gott kunnat brassa på bättre när tillfällena fanns.

Extramaterialet:
Inget.