The Bluff

Ibland dyker det upp överraskningar. Jag hade inte läst något på förhand om The Bluff utan råkade snubbla över den av misstag när jag i vanlig ordning scrollade filmnyheter på nätet. Dagen innan den släpptes på Prime. Vi är verkligen bortskämda i streamingeran. På gott och ont. Det är stressande att försöka hinna med allt som släpps och jag kan sakna den gamla goda tiden. Ni vet. När det släpptes ett avsnitt i veckan. En säsong av X-Files avslutades med "To be continued ... " och en evighetsväntan. Eller när filmer faktiskt gick på bio längre än två månader och det ibland kunde gå nästan ett år mellan biopremiär och VHS-release (VHS! Ni vet. Föregångaren till DVD. Föregångare till Blu-ray. Föregångare till digitalisering. Jeez.)

Nog om det. Här blev jag hur som helst glatt överraskad. Jag har inte befunnit mig på piratäventyr på väldigt länge och insåg inte förrän filmen började hur mycket jag faktiskt kunnat sakna att hänga i Karibien med musköter, skäggiga, grymtande gubbar och böljande hav. Och rollistan. Vi har Priyanka Chopra Jones (Heads of State) i huvudrollen som Ercell, fiskarhustrun med ett förflutet hon hoppats behålla begravet i sanden. Karl Urban (The Boys m.fl, han behöver knappast en närmare introduktion) som Connor, den skäggiga, hämndlystna kaptenen som kliver iland på Cayman Brac i jakt på guld och våld. Temuera Morrison (Boba Fett himself) som Connors högra hand.

Det här äventyret börjar väldigt lovande. Det är snyggt, nervigt och skådespeleriet stabilt. Vi bjuds inte på många lugna minuter och blodet börjar skvätta omgående. The Bluff är en våldsam film. Väldigt våldsam. Och det kan jag tycka är underhållande. Här känns det ibland som att man försöker ta i lite från tårna. Kanske för att maska vissa andra brister. Men visst. Nerven är konstant, Ercells förvandling från oskyldig fiskarhustru med lugnt liv till den inneboende lejoninnan med väldigt stort våldskapital är underhållande, men väldigt förenklad. Och det går i linje med hela filmen. Speltiden klockar in på strax över 100 minuter, vilket jag tycker är synd.

Man hade med fördel kunnat kavla ut en mer detaljerad intrig. Mer karaktärsutveckling. Mer förvecklingar. Det känns som ett hafsverk och tar slut innan det riktigt kommit igång. Jag kan ibland tycka att det känns som en förlängd pilot till en ny tv-serie. Och det känns som en förlust. För det finns så mycket här som faktiskt funkar. Som gillas. Men jag önskar att jag fått anledning att gilla den mer än jag i slutändan tillåter mig själv att göra. För bakom tempot, dialogskiftet, hemligheterna och alla kreativa, blodiga dödsfall så ekar skattkistan ganska tom.

Men visst. Som underhållning för stunden, i en tidsålder då vi är bortskämda med påkostade streamingfilmer, så funkar det ändå finfint. Poppa popcorn, häll upp ett glas karibisk rom (eller cola!) och häng med. Det blir inte tråkigt ...