The Final Curtain
Svart komedi är lika svårt att producera som att hålla i en iller insmord i mattfett, ibland går det helt enkelt åt skogen. The Final Curtain är en svart komedi som är så svart att man faktiskt undrar om det är komedi eller ren och skär tragik.
Peter O’ Toole spelar en programledare, lika uråldrig som BBC själv, och minst utvecklingsfientlig. Men han har ett orosmoln i närhete, en ung och hipp programledare (Aidan Gillen) lockar allt större publik. Hatet börjar växa mellan de två programledarna och de verbala och fysiska attentaten mot varandra blir allt grövre och gröve. Mitt i detta så blir en ung och hipp författaren (Adrian Lester) anställd av O’Toole för att skriva dennes självbiografi. Han blir allt mer indragen i kriget och till slut så tappar till och med han fattningen och bestämmer sig för att göra en djupdykning i de bådas liv för att se varför de hatar varandra så mycket.
Att sätta skrattet i halsgropen är ett välkänt fenomen och här passar det perfekt att hänvisa till. Det handlar om mänsklig tragik i sitt esse. Peter O’ Toole är närmare åttio år gammal men agerar som om han vore ungdom, fysiskt väldigt aktiv och fortfarande blixtar det i hans, nu av ålder, matta ögon. Aidan Gillen fungerar utmärkt, även om han har svårt att matcha O’Tooles otroliga utstrålning. Adrian Lester är mycket bra, men han lider av samma problem. O’Toole stjäl showen helt enkelt.
Men ska man skratta eller gråta? Detta är en utsökt dissektion i hur tragiska människor kan vara. Att se folkkära programledare som vansinniga avundsjuka galningar är en nyttig läxa. Det visar att vi alla bara är människor, oavsett hur många miljoner vi har på banken.
Gamereactor Sverige