The Hulk

Ett problem superhjältar har i spelform är att de förvandlas till mesar som dör av höga fall och blir avlivade av småligister med knivar. Detta när de i serierna slänger bilar vilt omkring sig och fångar pistolkulor med tänderna. Det skapar en helt ologisk känsla och medför naturligtvis att man inte alls känner sej som hjälten man ska föreställa. Ett problem som Hulk glädjande nog helt lyckas undvika. Så länge som man får spela som honom, det vill säga. Hulkens egentliga jag, Dr. Robert Bruce Banner är det istället som levererar spelets lågvattenmärken.

Hulk är som så många andra klassiska superhjältar ur Marvels universum skapade av Stan Lee och Jack Kirby. 1962 tog han sina första stapplande steg i serieform och i slutet av 70-talet fick han sig en egen TV-serie där Lou Ferrigno målades grön och välte bilar. De som associerar Hulk med den TV-serien lär förvånas. Den har nästan inget med serietidningen att göra. Det har däremot detta spel. Serietidningens Hulk var (och är) tre gånger så stor som en vanlig människa och hoppade gladeligen kilometerlånga hopp. Hulk hade i serieform sin absoluta storhetstid 1987, då ingen mindre än Todd McFarlane (numera mest känd för att ha skapat Spawn) hade hand om tecknandet av figuren.

Till skillnad mot vad man kan förledas att tro har spelet The Hulk en egen historia, som bara är löst sammanknuten med filmen som har premiär i sommar. Ett bra val, eftersom storyn blir mer spännande, samt att det är lättare för utvecklarna att slippa försöka göra spelmoment av alla filmscener. Spelet är uppdelat i två bitar. En del där man spelar Dr Robert Bruce Banner och spenderar största delen lösandes pussel samt smygandes i bästa Solid Snake-stil. Den andra delen består av ren kvalitetstid, där man som tre meter hög, arg, grön och stark bjässe får våldföra sig på allt.

Bruce Banners delar av spelet är egentligen transportsträckor. Visst behövs ett avbräck mot alla Hulkslagsmål, men denna lösning känns halvmesyr. Skräckexemplet är andra banan där man ska flytta omkring lådor. Det var kul i spelet Hyper Lode Runner 1989, men i ett actionspel år 2003 känns det inte lika hett. Dessutom trilskas kameran ofta. Det hela kretsar kring ett mystiskt samtal Bruce Banner får från professor Crawford, som säger sig kunna göra honom av med förbannelsen som förvandlar honom till Hulk. Just detta som cirkulerar kring Banners strävan efter att bli mänsklig är något som hade betydligt större roll i TV-serien än i tidningen, och känns därför något konstlad för fans av serien. Naturligtvis visar det sej att Crawford själv är intresserad av att få vara stor och stark och han förråder Banner.

Hulk själv är vad som helt gör spelet. Han är enormt bra porträtterad och känns för första gången i ett spel som han ska kännas. Som det stora seriefan jag är kan jag inte låta bli att tycka att det är skitkul att verkligen få spela en superhjälte som känns just som en sådan. Hulk skakar av sig kulsvärmar som om de vore myggor, river byggnader som om de vore sandslott, krossar pansarvagnar med händerna och kastar omkring helikoptrar likt snöbollar. Det mesta som syns går att deformera, och det är naturligtvis inte mycket som är roligare än ren förstörelse. Två knappar för attacker och en för att kasta föremål är allt som behövs för avancerade kombinationer. Häftigast är att drämma ihop båda händerna med sådan kraft att fienden skadas av chockvågen, samt att använda bilar och liknande som tillhygge.

Dessutom är grafiken imponerande och ser ut som en tecknad serie tack vare en teknik som kallas pixel shading. Det ger ett slags serieliknande utseende, men utan de karakteristiska svarta konturerna som gjort cel shadingen så berömd. Pixel shading är för övrigt också tekniken i The Legend of Zelda: Wind Waker, inte cel shading som så ofta annars påstås. Slagsmålsystemet är utmanande, men är ändå enkelt att ta till sig.

Filmlicensspel får de flesta att rysa vid blotta åtanken. The Hulk är dock - som ovan nämnt - inget spel baserat direkt på filmen, det har sin egen story och lever sitt eget liv. Ett lite längre äventyr hade förvisso varit önskvärt, men det är snyggt, lättkontrollerat och förbaskat coolt. Inte sedan det första Devil May Cry har slagsmål sett så spektakulära ut. Även om det av och till blir lite långtråkigt att spela som Bruce Banner, är det som förglömt när man får börja rasera och stöka som Hulk igen. Grönt är verkligen skönt.