The Informant!

Filmen:
Steven Soderbergh är ingen av mina husgudar, jag tycker det är väldigt få av hans filmer som når över godkäntstrecket. Det är inte utan att jag ser hans kvaliteter som filmskapare men filmerna passar inte riktigt mitt sätt att se på film fullt ut. Detsamma får gälla för Matt Damon. Han är ingen lysande skådis (däremot väldigt funktionell) och han bär inte upp det med en aura av sexsymbolik som många försökt tillskriva honom.

Här i The Informant spelar han Mark Whitacre, en biokemist som jobbar för företaget ADM. När FBI börjar visa intresse för det multinationella företaget så blir det lite otippat Mark som blir deras mullvad och avslöjar en hel rad oegentligheter såsom olagliga priskarteller. Men informationen och påståendena blir mer och mer absurda och till slut har Mark nästlat in sig i ett nät av lögner. Och vilka är hans motiv egentligen? Mycket mer än så behöver inte avslöjas, men någonstans är det frågan: "Är han lika dum som han ser ut?" som kommer på tal. För Matt Damon ser verkligen superfånig ut här. Han är lönnfet, har en töntig sidbena och en ännu löjligare mustasch.

Det är något lite befriande att se Matt Damon på detta sättet, utan actionposer. Här får han istället chansen att spela ut ett bredare register och utforska sina tafatta och tragikomiska sidor. Att The Informant därför blir en karaktärsdriven enmansshow är inget negativt utan ligger helt i Steven Soderbergh avsikt. Och det fungerar. Det här är en lagom smart komedi med både politiska och psykologiska undertoner. Dessutom skördar den framfångar i sin skildring av tidsandan. Även om filmen inte utspelar sig på 70-talet så är det en lek med den estetiken och allting från soundtrack till typsnitt andas 70-tal. På många sätt skulle man kunna säga att The Informant lyckas med vad Coen-brödernas Serious Man inte riktigt rodde iland.

The Informant bjuder på underhållning så gott som hela tiden plus att Soderbergh gör en del smarta drag i sättet han lägger upp det narrativa med att låta oss höra Marks tankar. Kanske hade han kunnat jobba lite mer med filmens allvarliga ton och låtit den pendla över till svart komedi lite oftare. Men en rekommendation blir det.

Bilden:
Filmen är filmad på lite speciellt sätt där Matt Damons konturer är suddiga och filmade i motljus. Det ger lite speciellt ljud och skiftningar på sina ställer på BD-tranfern men det ligger i estetiken snarare än i överföringen. Bilden är annars så gott som felfri med behagligt varma färger, skärpa och utan smuts och störningar även om det dyker upp lite artefaktproblem vid några enstaka tillfällen.

Ljudet:
The Dolby True HD 5.1-ljudet är dialogdrivet och det är ytterst sällan det händer någonting utanför centerhögtalaren. Dialogerna återges klart och med en behaglig ljudbild, det samma gäller för filmmusiken. Men dynamiskt låter det aldrig, det är helt enkelt inte den typen av film och förvänta er inget från surroundkanalerna.

Extramaterialet:
Extramaterialet begränsas till kommentarspår och några borttagna scener. Sedan medföljer en digital kopia av filmen.