The Intern

Filmen:
Att Nancy Meyers är duktig på det där med mys har hon bevisat gång på gång under sin karriär som filmskapare. The Holiday står sig som en topp fem-kandidat över de mysigaste och mest hjärtvärmande berättelserna som någonsin hamnat på den vita duken, medan Vad kvinnor vill ha (en av 2000-talets mest underskattade komedier) och It's Complicated båda har sin beskärda del übermys inbakade i sig.

Hennes senaste film, The Intern, är inget undantag. Robert De Niro spelar äldre herren Ben som efter att ha blivit änkeman några år tidigare försöker hålla sig sysselsatt dagarna genom för att slippa tänka på att han är ensam - och när han hittar en annons om seniorpraktikanter på ett hippt klädföretag är han inte sen att hoppa på tåget. Det leder honom till Anne Hathaways karaktär, den unga och drivna företagaren Jules med alldeles för många järn i elden, som efter en lite trög start med Ben öppnar upp sig och inser värdet i att ha någon som honom i sitt stressiga liv.

The Intern gör sig inga illusioner om att vara någonting annat än en otroligt lättsmält och ganska så okomplicerad liten smörbomb där De Niros omtänksamma pensionärsgubbe charmar allt och alla med sitt trevliga bemötande, vilket fungerar förvånansvärt bra. De Niro har inte varit så här bra på många år och när scenerna med Anne Hathaway verkligen klaffar, då hennes karaktär visar frustrationen över hur hennes privatliv med man och barn försummas av hennes företag, så bjuds det på både lite ögonfuktande och småskratt. De Niro och Hathaway har en jättefin kemi och att det hela inte leder till någon överraskande romans är uppfriskande. Här är det bara vänskap som är på tapeten och vikten av att ha någon att prata med i sitt liv.

Mindre kul är det med birollerna. Anders Holm är fast i en platt hemma-pappa-roll och make till Jules, Adam DeVine fortsätter sin mindre smickrande trend med att vara det sämsta i varje film han medverkar i och stackars Rene Russo är ordentligt bortslösad som kärleksintresse till Ben vars meet-cute är att hon i egenskap av företagets massageterapeut lite spontant knådar honom på ryggen (och i samma veva råkar ge honom stråfräs som han gömmer med en ihopvikt tidning över brallorna).

Det är på den nivån som humorn oftast ligger och föga överraskande, med undantag för en rätt så underhållande inbrottsscen (med sköna Ocean's Eleven-referenser), så misslyckas de komiska bitarna rätt så hårt och filmen vinner istället poäng på de mer känslosamma inslagen. Där och då visar Meyers sin styrka som regissör och manusförfattare. Hon vet exakt vilka knappar som det ska tryckas på, med såväl val av musik som hur hon leder in karaktärerna i situationerna, för att vi som tittar ska känna oss alldeles blödiga i filmsofforna.

The Intern kommer inte med någonting nytt under solen och skulle du kasta ut en sten i ett hav fyllt av feel-goodrullar skulle du förmodligen träffa en bättre och mer originell historia fem gånger av fem möjliga, men mängden mys och det fina samspelet mellan De Niro och Hathaway gör den ändå värd en rekommendation. En trevlig liten bagatell, i ordets fulla bemärkelse.

Bilden:
Precis som i fallet med filmen rör det sig om en bildkvalitet som är bra, utan att för den skull briljera eller bjuda på någonting utöver det vanliga. Skärpan är bra, färgerna välbalanserade och svärtan håller sig på klart acceptabla nivåer genom hela filmen. Brus, smuts och andra mindre roliga inslag lyser glädjande nog med sin frånvaro.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte gör så mycket mer än att fånga upp dialogerna på ett förtjänstfullt sätt och leverera fylligt bakgrundsljud som gör att scenerna känns levande, vilket förstås räcker alldeles utmärkt när det rör sig om en film som knappt består av något annat än karaktärer som pratar med varandra. Musikinslagen hade kanske mått bra av lite mer tryck, men i övrigt är det fullt godkänt.

Extramaterialet:
Tre kortare featurettes som inte är mycket att hänga i julgranen.