The Light Keeps Us Safe

Big Robot Games, utvecklarna bakom det komiskt underhållande Sir, You Are Being Haunted, är tillbaka med ett mycket allvarligare och mörkare (bokstavligt talat) äventyr. Det förra spelet kretsade kring ett gäng stereotypiska filurer som, efter att ha samlats på Noppes grosshandlarvillas veranda med varsin medhavd hagelbrakare, satte av efter dig i akt och mening att plocka hem dig som trofé. {The Light Keeps Us Safe} är inte riktigt samma sak, även om det bygger på ungefär samma grunder.

Spelet börjar med att du befinner dig i en dunkel bunker, där en kvinnlig röst ondgör och beklagar sig över att du stannade kvar och inte följde med dem andra in i ljuset. Om det rör sig om att resten av befolkningen dött eller ej framkommer inte. Spelet guidar mig genom bunkerns kala gångar och leder mig rätt snabbt till något som ser ut som en korsning mellan en Flux-kapacitator och en Steampunk-avloppsrensare. Det visar sig att denna mackapär är en lampa som jag sedan ombeds ladda vid närliggande station. Efter det kliver jag fram till den tunga järndörren som är bunkerns utgång och helt plötsligt står jag öga mot öga med en dystopiskt tom värld, som är som hämtad ur sci-fi-sektionen i det sena 80-talets videohylla. En skog tonar upp sig framför mig och när jag tänder lampan som jag sedan riktar mot konturerna som kantar den övervuxna vägen, lyser de upp. Skrot.

Det blir inte bättre av att lampans batteri måste laddas då, då. Och ser du något uttag?

Via instruktionerna får jag reda på att jag hela tiden måste hålla mig pigg (och det genom att äta). Det blir till att rota igenom soptunnor, sopsäckar och allehanda skrymslen jag kommer över. Med ett tryck på F fylls skärmen med frågetecken, som markerar potentiella mat- eller förbandslådor. Och mitt råd är att dyka ned i dessa så fort du kommer åt, för kommer du öga mot öga med ett fientligt objekt - ja, då blir det till att springa. För du tål inte mycket alls.

Övervakningskameror som för tankarna till, främst det första {Bioshock}, sitter uppmonterade i världen och med ett Orwelliskt, passivt rött öga, kastar sitt vakande sken över den krackelerade marken. Kliver du in i detta, eller kastar en tom flaska för att distrahera det (ja, dessa reagerar, precis som Basilisken, på ljud), dröjer det inte länge förrän en ilsket riktad blixt skjuts ut ur linsen och fullkomligt imploderar objektet. Förutsatt att du inte stoppar i dig mat eller en förbandslåda, tål du i princip fyra blixtar innan du dör. Och gör du det, ja, då är det tillbaka till din förra sparpunkt. Vilken är helautomatisk, vilket för förhindrar bekvämt lagda manuella sparpunkter strax för en potentiellt livsfarlig situation. Det kan säkert uppskattas av många men i mitt tycke drar det ned upplevelsen, då punkterna, återigen i min mening, är väldigt långt ifrån varandra. Lite närmare eller med en viss tidsintervall hade uppskattats.

Ödelandet patrulleras av läskigt allseende ögon.

Sparande sker, enligt standard, efter att du klarat av antingen ett mål eller delmål av en uppgift. I det första uppdraget bestod den exempelvis av att samla in komponenter för att kunna reparera och i slutändan, starta en maskin som genererade ljus. Mellan dessa punkter fanns rejält med motstånd och det kombinerat med den ovan beskrivna svårighetsgraden, förvandlade snabbt utmaningen till frustration från min sida. Det känns på det hela obalanserat och nivån på de fiender du möter rätt snabbt, borgar för att du själv ska ha ett gediget tålamod för att kunna se igenom det.

Sen kan jag inte annat än att tycka att själva spelandet tenderar till att bli rejält tröttsamt. Spelet är från början väldigt monotont. Vandra runt, lysa läskiga robotar I ansiktet, rota igenom soppåsar och plocka mekanismer från antika diabildsprojektorer. Repeat. Så om du är ute efter variation i göromålen kommer du att bli besviken. Andra punkter som drar ned betyget är buggar i animationer, kontroller och respons. Viktigt att poängtera är att detta spel fortfarande befinner sig i Early Access, så versionen jag har testat (0.2.3) är inte slutgiltig.
<newpage>

Likväl så hände det att min karaktär inte reagerade då jag panikslaget misshandlade huka-dig-undan-säker-död-knappen. Samma sak då jag vandrade upp för trappor eller stegar. Då kunde nissen fastna och hacka sig fram värre än en 70-talist med ojämna platåskor. "Stegbuggen" är redan känd av utvecklarna (som inte hittat en lösning ännu) och denna går enligt min uppfattning ut på att du inte kan kliva ned om du hoppat på stegen ur en viss kameravinkel. Då spelet förlitar sig på blixtsnabba (eller superförsiktiga) kontroller, är det här något som måste tas itu med omedelbart och något som bidrar till min besvikelse.

Skralt utspridda i spelvärlden är orber. De är livsviktiga.

Om vi skulle fortsätta med något mer upplyftande och inte bara rabbla minustecknen, så kan vi tala om det grafiska som såväl ljudet. Dessa är spelets starkare punkter och något som sätter atmosfären i samma klass som {Bioshock}-spelen. Sällan tidigare har jag inte känt mig så utsatt; det är såklart mörka omgivningar som hårt kontrasterar mot det iskalla ljuset din lampa sprider, och en mörkgrå himmel där månen i sällskap med orangeröda moln bitvis tagit sig igenom täcket. På marken regerar mekaniska torn insmorda i rött sken och över de ödsliga vägarna svävar metall-ufon. Detta ser ut som något direkt taget ur E.T eller Stranger Things och är något jag tokdiggar.

Ljudet kompletterar genom att inte bara vara snyggt mixat, utan passande. Ljudet av då tidigare sagda övervakningskameror rör sig, låter precis som en Clicker från {The Last of Us}. Sen har du lampflimmer, ljudet av surrande elektricitet och de skräckinjagande läten många fiender ger ifrån sig, vilket tillsammans ger en fantastisk ljudmatta som måste upplevas med hörlurar.

Blir du upptäckt men lyckats ta skydd? Prova då att kasta flaskan och se vart den senare pekar.

För att summera - det krävs en hel del innan det här står på helt stabila ben. En uppsjö av irriterande buggar återstår som i nuläget sabbar mycket av det jag tror spelet har att ge. Atmosfären är på topp och musiken (som har samma skräckinjagande mysfaktor som {Gone Home}) samt ljudet är superbt. Synd bara att spelets obalanserade svårighetsgrad i kombination med den tomma (men ack så läckra) spelvärlden gör att jag som mest har halvroligt med det här spelet. Se därför inte min starka sexa som borttagningen av niovoltsbatteriet som säkerligen finns där, bara utvecklarna tar sitt förnuft till fånga och putsar upp det lite till.