The Producers

The Producers är något så ovanligt som en film baserad på en pjäs som i sin tur är baserad på en film. Ursprungsfilmen ifråga känns igen under den svenska titeln "Det Våras För Hitler", helt enkelt komedigurun Mel Brooks första långfilm. Med den filmen i åtanke gjordes sedan Broadway-uppsättning The Producers, med delvis samma huvudrollsskådisar som i denna filmen, som sedan har stått som förebild för den här komedimusikalen. Låter det invecklat? Nejdå, tänk bara på teaterpjäsen och denna film som blodsbröder och Mel Brooks originalfilm som en surrogatmoder med två barn utanför äktenskapet. Invecklat var visst ordet ja... Men tänk istället på det som att filmindustrin är full av oäktingar och märkliga kopplingar som man inte förstår hälften av ens som prisbelönt släktforskare. Då kommer ni närmre sanningen.

Den otursförföljde producenten Maxs (Nathan Lane) karriär har dalat betänkligt sedan hans glansdagar på Broadway. För att få fart på pengamaskinen igen övertalar han sin revisor Leo (Matthew Broderick) att hjälpa honom genom lite kreativ bokföring. Jag erkänner villigt att jag inte fick ekvationen att gå ihop riktigt men det hela går ut på att om investerar stora pengar i en pjäs som sedan floppar så går man med större vinst än om pjäsen blir en stor hit. Men då måste man vara säker på att det också blir den sämsta teateruppsättning som universum skådat. Och för att vara säker på det kontrakterar Max den sämsta regissör som går att hitta och manusförfattaren han anlitar är en Hitler-dyrkande galen tysk. Då kan det bara bli tal om en kacklande kalkon, ett framträdande så uselt att de allra de värsta sångarna från Idols samtliga säsonger skulle framstå som Mozarts allihopa. Eller? Bara för att krydda det hela lite extra anställer Max och Leo en receptionist på kontoret. Eftersom hon ska förställa svenska så heter hon så klart Ulla-Inga, säger "Min vännen" stup i kvarten och är intresserad av SS. Och då menar jag inte det i samband med Hitler-temat utan Sex och Sill.

Gala, gay, glamour och glitter är i huvudsak vad The Producers har att erbjuda. Så har man en dragning åt de fyra G:na och dessutom uppskattar en massa evighetslånga musikalnummer så har man kommit helt rätt. Däremot känner jag mig vilse i det här spektaklet med spretiga och glada sångnumren där kvinnor i kjolar viftar synkroniserat med benen. Men småroligt hade jag ändå, i alla fall emellanåt. Den som drar ner mest skratt är Uma Thurman i rollen som ovannämnda Ulla, en underbar rolltolkning av en karaktär som hade platsat i Tim Burtons Big Fish vilken veckodag som helst. Sedan var det väl lite skoj när fåglarna gjorde sieg heil-viftningen också. Men skavankerna är fler än plusen, betydligt fler. Till exempel är det direkt oansvarigt av regissören att göra en musikalfilm på två timmar och en kvart, det blir alldeles för långdraget, enformigt och för mycket av det goda. Till slut blir ögonen trötta på allt som händer i bilden och alla audiella och visuella intryck och när man då gnuggar sig lite försiktigt för att få liv i dem och upptäcker att det trillar ut paljetter så vet man att ridån borde ha gått ner för länge sedan.

På 40- och 50-talet var musikalgenren otroligt stor i USA och inkomsterna finansierade stora delar av den dåtida filmindustrin. De senaste årtiondena har det varit väldigt tyst bortsett från en Moulin Rouge hit och en Chicago dit. The Producers tillhör möjligen det översta skiktet i den nutida musikalgenren men den kommer ändå inte förändra på det faktumet att musikaler kommer fortsätta föra en tynande tillvaro om man är så obenägen att tillföra något nytt. Vill man tvunget se en musikal kan man kika på John Turturros Romance & Cigarettes. Observera nu att det inte var ett tips eller rekommendation från min sida, för så bra är den inte. Men i alla fall lite mer charmigt avskalad. Och så slipper man paljetter ur ögonen.