The Protector

Filmen:
Här kommer en film för alla er som sörjer pensionärerna Jackie Chan och Jet Lis dalande karriärer. Den nya stjärnan på kampsportshimlen heter Tony Jaa, glöm inte det namnet. Det vi ser nu är en försmak av potentialen denna explosivt snabbe och skicklige kampsports-fighter kan erbjuda. Filmen som har sitt ursprung i Thailand har originaltiteln "Tom Yum Goong" som för övrigt är namnet på en traditionell thailändsk maträtt, men behövde väst-ifieras och blev det tråkiga {The Protector}. För en gångs skull har vi europeér tur och får se den oklippta versionen med extra mycket benknäckarljud.

Jag kan säga det på en gång. Det är inte för handlingen man går och ser {The Protector}. Den finns där enbart för att den ska få kallas film och agerar bara transportsträcka mellan fightingsekvenserna. Tony Jaa spelar iallafall elefantskötaren Kham, han trivs med sitt liv och sina älsklingselefanter, men snart tar det hela en tråkig vändning. Elefanterna kidnappas och spåren leder till Australien, eller Sydney närmare bestämt. Väl där visar det sig att thailändska maffian ligger bakom men Kham ger sig inte, elefanterna ska tillbaka.

Manuset suger alltså något otroligt. Filmen har ingen som helst sammanhållning eller röd tråd utan spretar åt alla möjliga håll. Men Tony Jaa räddar på egen hand den sjunkande skutan. Actionsekvenserna är filmens stora behållning och det är ren njutning att se Tony Jaa i full action. Han gör alla sina stunts själv (såklart) utan hjälp av vare sig kablar eller datorgenererade specialeffekter. Det är ofrånkomligt att likna Tony Jaa vid en ung Jackie Chan, likheterna är slående och speciellt spårvagns och rollerblades-scenen visar det. Tony Jaa har verkligen potential att bli riktigt stor, men för att lyckas måste han lära sig engelska.

Bilden:
Det här var ingen höjdare bildmässigt. Skärpan är under all kritik och det är dessutom vidrigt brusigt. Mitt första intryck är att det måste vara en uppskalad DVD, så dåligt är det. Något jag irriterar mig på är att i flera scener ser det ut som att någon kletat smör på linsens kanter. Hur har de lyckats? Om det är medvetet eller inte är svårt att säga, men fult är det. Fast färgerna är godkända. Det är färggrant och snyggt. Svärtan är inte den bästa, den lider av black crush emellanåt och tappar detaljer. En lustig grej är att filmen har det udda formatet 1080i/50, inte ens progressivt med andra ord. Svårt att säga hur det skulle se ut i det korrekta 1080p/24-formatet men att hålla sig till vedertagen standard är ju önskvärt. Filmen levereras på en BD25 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
Bildkvalitén är som sagt mindre upphetsande och mina förväntningar på ljudet var låga. Överraskande så har Noble Entertainment stoppa in ett DTS-HD Master Audio-ljudspår på skivan, vilket ökar potentialen för högkvalitativt ljud avsevärt. Men tyvärr gjorde den mig besviken på flera punkter. Dialogen låter instängd och ljudmixen saknar mycket detaljer. Det låter inte alls High-Definition. LFE-spåret är inte heller något att skryta med och låter inte alls integrerad i ljudbilden. Men surroundeffekterna har de lagt ner en del energi på. Det finns några läckra övergångar och räddar betyget från ett riktigt bottennapp.

Extramaterialet:
Tyvärr finns inget extramaterial. Det hade varit intressant med någon dokumentär som visade fightingscenerna men där går vi bet.