The Regiment

Förhanssnacket till {The Regiment} kändes i all ärlighet ganska svalt. Kuju och Konami skulle ge oss taktiska strider och historiska SAS-uppdrag, idén är överanvänd, och det tekniska utförandet såg helt klart svagt ut. Förväntningarna var därefter, självklart hade jag redan börjat fundera på vilka elakheter jag skulle häva ur mig om detta fula och icke-orginella dussinspel. Varje uppdrag inleds med att en före detta SAS-soldat historiskt korrekt återberättar det aktuella scenariot och vad som hände på platsen. Denne före detta soldat ser dock något felplacerad ut, då han numera ser ut som en sliten stackare som bott på en parkbänk det senaste årtiondet. Han är dessutom utrustad med spelhistoriens tjockaste skotska brytning och en mustasch som för tankarna till Lemmy i Motorhead.

Efter en historisk återblick och en överenergisk och väldigt simpel genomgång av uppdraget finner man sig således inne i spelet och redo att kväsa allehanda terroristhot. Det första man märker är den smått primitiva bandesignen, som visserligen är godkänt vad gäller layout och design, men tyvärr lider spelet av att Kuju inte har valt att utnyttja Unreal-motorn ordentligt. Banorna är designade efter rådande omständigheter, och man får till en början vistas i Londons iranska ambassad, tunnelbanan, en avlägsen gård och många andra platser. Tekniskt sett har Kuju vräkt på med godkända texturer påklistrade på halvdåliga miljöer som ofta känns andefattiga och odetaljerade, även om första intrycket lätt kan lura spelaren. Efter några minuter börjar man märka att detaljrikedomen ändå är relativt stor, med massor av föremål som finns runt om spelaren, men den övergripande designen gör ändå miljöerna allt för vinkelräta och blockiga.

Nu må jag låta som att jag har plockat på mig motorsågen och fyllt på med riktigt med bränsle för att kunna njuta av att hata The Regiment. Döm om min förvåning när jag ett par minuter in faktiskt började gilla spelet. Kuju och Konami har valt att gå mellanvägen mellan hjärnlös och tokig dödsaction, och regelrätt och oförlåtande simulator. I arkadläget har man tillgång till hårkors, sin egna hälsa, sina kamraters hälsa och annan nödvändig information. Man kan ta ganska rikligt med stryk innan man segnar ner som en livlös kötthög på golvet, och fiendens intelligens är inte speciellt hög. Ger man sig dock i kast med simulator-alternativet finner man sig berövad på allt utom sin egna hälsa, och man måste förlita sig på att sikta med de sikten som finns på vapnen. Ett par skott och man är död, och här är fienderna även långt mer aktiva när det gäller att eliminera spelaren.

Actionfasen känner vi igen från de flesta andra spel i genren. Du som spelare har måttlig kontroll över dina soldatkollegor, men med hjälp av enkla order såsom att be dem att flytta sig till en viss plats, eller be dem öppna en dörr på ett speciellt sätt, kan man tackla situationer på olika sätt. I sann SAS-anda kan man alltid plocka upp och använda fiendens vapen om man dömer att det skulle tjäna ändamålet bättre. Istället för sin svaga MP5a kan man alltså sno åt sig en Steyr AUG eller en AK-47 göra eliminerandet lite enklare. Allt handlar dock inte om att döda, då många fiender helt enkelt ger upp när de blir överraskande, något som betyder att dessa måste säkras med handklovar för att de inte ska plocka upp sitt vapen för skjuta spelaren i ryggen. Skulle man dock avliva en fiende som kastat sitt vapen, eller blivit skadeskjuten, blir man bestraffad med grova poängavdrag i slutet av uppdraget.

Varje uppdrag, även om man tränar i SAS egna träningsanläggning eller återupplever historiska konflikter blir man betygsatt enligt en viss skala. Här mäts det hur effektiv spelaren är genom att föra statistik på avfyrade skott, träffprocent, snabbhet och hur väl man lyckas med att frita gisslan och hålla dessa säkra. Om man slarvar eller är för långsam får man ett lågt betyg, och kommer inte vidare i spelet, även om man har lyckats klara av uppdraget. Detta är ett av spelets största problem, och något som kommer att avskräcka många spelare som helst av allt är ute efter en snabb och tillfredställande dos av taktisk action. Det kan behövas ett dussin genomspelningar av ett uppdrag för att man ska kunna komma vidare, bara för att man kanske slarvar genom att navigera fel, eller inte eliminera fienden snabbt nog. En helt unik detalj är att när man fått tillräckligt hög poäng låser man inte bara upp en ny bana, utan även en helt ny vyn av banan man precis har spelat.

Inför varje uppdrag delas insatsstyrkan upp i ett antal mindre team. När man fått hög poäng med det ena teamet, får man således spela samma bana, men ur ett helt annat perspektiv. Ett team kanske tar sig in via en källare, medan ett annat landar på taket och arbetar sig neråt genom våningarna. En mycket kul detalj som sporrarde mig till att spela om de uppdrag jag gillade, bara för att få ut ännu mer av dem. På så vis är det smart att forcera spelaren att spela om uppdragen, då det faktiskt finns något konkret att få ut av dem, men samtidigt känns det som att man blir inmålad i ett hörn. Fastnar man på ett svårt uppdrag man inte gillar och inte har lust att spela om ett antal gånger, då är man helt enkelt körd.

Det är egentligen lustigt hur The Regiment lyckas befinna sig på så två helt olika sidor av vad vi egentligen definierar kvalitet. Vissa vapen låter ljuvligt medan vissa låter skräp, detaljrika ljud såsom en kula som penetrerar en glasruta blandas med soldaternas konstanta klumpfots-trampande. Blockiga miljöer är beklädda med klart godkända texturer, och de ljuga extrauppdragen spoileras delvis på grund av alla omspelningar man måste tvinga sig själv till. The Regiment lyckas överraska stort på mig, dock utan att jag hade några positiva förväntningar på spelet.

För de som normalt hänger sig åt Tom Clancy's {Rainbow Six} och liknande spel kommer The Regiment att kännas helt fel, och de som får sin actiondos från mer frenetiska och förlåtande förstapersonsskjutare kommer nog att bli frustrerade av det krävande upplägget med att få höga poäng på varje uppdrag. Jag vet inte riktigt vem det passar, men jag rekomenderar helt klart att pröva The Regiment innan ni slår till, förhoppningvis blir ni positivt överraskade.