The Roses

Theo är en hyllad stjärnarkitekt vars kommande magnum opus är Los Angeles nya miljardmuseum, en byggnad han designat från första till sista byggsten och är tänkt göra honom till en levande legend inom sin bransch. Theo står inför sitt livs stora genombrott när ett stormoväder sliter ned toppen på den nyligen färdigställda byggnaden som sekunderna senare rasar ihop som ett korthus varpå Theo blir uppmärksammad över hela USA som mannen som designade tidernas sämsta byggnad. Han sparkas. Hans drömmar går i kras. Hans resumé blir över en natt helt värdelös och tvingas nu förlita sig på att hans kock till fru, Ivy, kommer att försörja familjen. Ivys kapacitet som matlagare visar sig gå långt bortom vad hon själv är medveten om och medan hennes förhållandevis nya karriär nu blomstrar, bygger hennes make upp en bitter illvilja mot sin bättre hälft delvis grundad i hans egen oförmåga men även i avundsjuka. Theo och Ivy, en gång i tiden så kära och kompatibla - Närmar sig en giftassituation som angränsar till skadlig och detta... Är bara själva förspelet till Rosornas krig.

Humorn ärpricksäkert knorrig och supermörk. Olivia Colman är precis som Benedict alldeles lysande.
Boken som den här nyversionen baseras på gavs ut 1981 för första gången, är författad av Warren Adler och heter The War of the Roses. Den filmatiserades redan 1989 med Michael Douglas samt Kathleen Turner i huvudrollerna och har nu alltså blivit film igen tack vare Jay Roach, som är mest känd för att ha regisserat Austin Powers. Den nya filmen, The Roses, tar sig mängder ev friheter med grundstoryn och är inte lika simpelt (men effektivt) upplagd som originalet, där en hjärtinfarkt för maken Oliver får hustrun Barbara att drömma om ett liv som nyskild, och rik. The Roses kommer inte till skott lika snabbt, heller, utan attackerar hela situationen med de båda makarnas olyckliga giftermål och deras minst sagt märkliga (och våldsamma) metoder för att försöka ta sig ur det utan att förlora pengar på uppbrottet, annorlunda. Theo och Ivys relation är lika tidstypisk som 80-talsporträttet ur Danny DeVitos 80-talsrulle men också mer försynt i sina människoporträtt.

Det blir bittert och asvundsjukt, i omgångar, och många av de senare scenerna är väldigt roliga.
Benedict Cumberbatch spelar Theo medan Olivia Colman gestaltar frugan Ivy och det märks så tydligt, så snabbt att de inte bara båda är teaterskolade och naturligtvis orimligt skickliga på respektive arbeten, men att de är superbekväma med varandra och därmed kan hitta ett tempo i deras sätt att konversera som är både charmigt, naturligt och trovärdigt. Lika trovärdigt blir det ju aldrig när det väl skiter sig för Theo och Ivy man det är däremot väldigt roligt, med en halvtrubbig känga mot dagens progressiva familjesituationer, om hemma-hierarki, typiska könsroller, överdriven kommersialism och allt där i mellan. Jay Roach frångår ursprungsstoryn för mycket för egen smak men bjuder samtidigt på en film som därmed står på egna ben. Det är mörkt så mörkt så mörkt men också stundtals mänskligt och ganska finstämt, roligt och lite Nick Horny-aktigt i sitt sätt att klä av våra mest grundläggande av känslor och känsloyttringar. Du kommer knappast jubla över hur briljant The Roses är, men om du som jag uppskattar den där rappa, käftigt mörka brittiska humorn som denna film är fylld av, kommer du att skratta högt ett par gånger.