The Suffering

Midway ger sig in i skräckgenren med The Suffering. Ett spel som har handlingen försatt till en isolerad ö med ett fängelse för extremt farliga brottslingar. Man ikläder sig rollen som Torque, en brottsling anklagad för att på ett våldsamt sätt ha utplånat hela sin familj. Självfallet är dock allt inte så enkelt, Torque själv hävdar att han är oskyldig, trots väldigt övertygande bevisning mot honom.

På fängelset börjar saker gå snett efter en kraftig jordbävning som slår ut all elektricitet. Torques fängelsedörr öppnas och han inser snart att något övernaturligt skett. De flesta fångvaktarna ligger bokstavligt talat utsmetade längs väggar och övriga intagna likaså. Här startar sedan en lång kamp för överlevnad. Resident Evil och Silent Hill är måttstocken för vilken skräckspel numera bedöms efter. På en punkt har de båda spelen dock aldrig varit bra, nämligen spelbarheten. Här är The Suffering en frisk fläkt och lyckas för ovanlighetens skull kombinera en rysligt suggestiv stämning med god action och ett välgjort rörelsemönster.

Under de intensiva eldstriderna som uppstår känns spelet nästan som Max Payne och man kan naturligtvis dyka i ultrarapid medan man skjuter. Det är också möjligt att ställa om kameran till förstaperson för att underlätta i striderna. Annars är tredjepersonsvinkeln den mest användbara eftersom den låter dej som spelare se om någon försöker smyga sig på dig bakifrån.

Dialogen i spelet är ett kapitel för sig. Aldrig tidigare i konsolspelens historia har jag hört ett så mustigt språk, som det som talas mellan alla interner. Kapten Hadock från Tintin framstår som en evangelist vid en jämförelse. Detta frossande i allmänna svordomar, slang och könsord är något PC-spelare är vana vid men barriären för konsolspel håller så sakteliga på att brytas ned. För mycket kraftuttryck brukar kunna resultera i att det känns påklistrat och fånigt, men här känns varje uttalat runt ord fullt motiverat och något som lyfter dialogen.

För att verkligen förmedla känslan av att det man upplever på skärmen är verklighet är det tekniska viktigt i skräckspel. The Suffering, som den multiplattformare det trots allt är, levererar inte så mycket som det borde på den fronten. Torque ser kantig ut och omgivningarna är väl sparsmakade. Det blir aldrig någosin fult med grafiken är spelets svagaste kort och något man önskar att Midway jobbat lite extra med, särskilt på Xbox-versionen.

Tack vare det flexibla rörelsemönstret är man denna gång mindre begränsad. Man får klättra, hoppa över saker och ha sköna skyttedueller där man kan slänga sig i sidled och skjuta med dubbla puffror i bästa Max Payne-anda. I The Suffering finns också pussel på samma sätt som i Silent Hill och Resident Evil. En stor skillnad gentemot de båda är att allt är helt logiskt i The Suffering. Ett tydligt exempel på vad jag menar är statyknuffandet som förekommer i nästan samtliga Resident Evil-spel. Även i The Suffering knuffas nämligen statyer, men där man i Resident Evil skjuter runt statyerna i pussel gör man istället logiska saker i The Suffering som att blockera en automatisk dörr med dem.

Då och då hittar man överlevande personer i blodbadet på fängelset och de verkar alla vara vettskrämda. Inte heller Torque själv verkar vara vid sina sinnens fulla bruk och vid vissa tillfällen förvandlas han till ett monster och drabbas av röster som tycks tala till honom. Det är ju inget som vanligtvis drabbar Svensson och man drar snabbt slutsatsen att det finns mer än en hund begravd i storyn. En pikant detalj är hur olika storyn artar sig beroende på om man väljer att lyssna till de inre rösterna eller strunta blankt i dem och gå sin egen väg.

Där andra skräckspel bara roar inbitna fans har The Suffering en betydligt större potentiell målgrupp. Tyvärr lider The Suffering av kameraproblem som i trängda situationer blir besvärande. Dessutom saktar spelets annars silkeslena bilduppdatering ned betänkligt när det blir för mycket action på skärmen. Oavsett detta så är det ett spel med hårdkokt stämning, en mustig och trovärdig dialog samt en involverande story.