The Suffering: Ties That Bind

Det sägs att våld och sex är de två ämnen som säljer bäst. Som människans dras till utan tanke på djupare innehåll. Så länge man får se lite explosioner och storbystade damer är allt bra, eller? Att bra produkter inte alltid säljer bra, och vise versa, är väl ändå Crazy Frog ett äckligt bevis på? Det här vet många spelmakare idag, och det är ofta som onödigt våld trycks in i ett spel, enbart för att tjäna lätta pengar. Man har helt enkelt ingen ambition att skänka konsumenten någon starkare känslomässig upplevelse, utan stämplar på en femtonårsgräns och ett råhett vapen på förpackningen i hopp om att tjäna kosing.

På ytan kan The Suffering: Ties That Bind verka som precis ett sådant spel. Det gör sig inte speciellt läckert på stillbilder, och hela inramningen med actionskräckspel tänder varningslampan. Men redan i det inledande skedet andas det vilja och engagemang. Det finns nämligen tre olika öppningssekvenser. Spelet läser automatiskt av ditt minneskort och spelar upp den öppningscen som passar slutet från det föregående spelet. Har man inte spelat det föregående spelet får man givetvis en annan öppning. Men det är inte bara inledningen som kretsar kring minneskortet. Beroende på vilken av de tre öppningssekvenserna man får se, ändras spelet rakt igenom. Något som ger glädje åt att spela det föregående spelet igen, bara för att få en annan handling i detta.

Att man vill betona vikten på omspelsvärde är tydligt. Ties That Band är ett tredjepersonsactionspel, och precis som i Max Payne eller Devil May Cry, återfinns möjligheten att bli övernaturligt stark. "Galenskap", fritt översatt från originalnamnet "Insanity", är det här spelets svar på Bullet Time. Genom att skjuta fiende på fiende fyller man en mätare, en mätare som representerar hur lång tid man kan vara förvandlad till galenskapsvarelsen. Som denna varelse blir man överstark, supersnabb och fruktansvärt arg, bland annat. Beroende på om man agerat som en god person eller som en ond, förvandlas man till olika varelser. Alla har sina speciella egenskaper, och det ger betydligt mer variation åt spelbarheten.

Samtidigt märker man att spelets utvecklare sneglat mycket på andra titlar under arbetet. Det går till exempel bara bära två vapen samtidigt. Ett i handen och ett på ryggen, eller om det är enhandsvapen såsom pistol, två pistoler i varje hand och ett större vapen på ryggen. Jag tänker Halo 2 när jag hör detta, av någon outgrundlig anledning. Vapenarsenalen i allmänhet bjuder inte på speciellt spännande ting, förutom det gigantiska maskingeväret M-60 som egentligen ska användas monterat i marken.

Tyvärr har man gått lite åt fel håll i del två av The Suffering. Man har spätt på med ännu mera action, och mindre skräck. Varför inte tvärtom? Den energi som lagts ned på designen hos fienderna hade jag hellre sett ett lugnare spel, med mindre pangpang och mer psykisk terror. Surreal Software är nämligen inte mästare när det gäller bataljer med vapen. Kontrollen känns lite allmänt sladdrig och det är svårt att få fokus på vad man gör, trots ett förenklat system med granater och dylikt.

Spelets producent har vid en intervju sagt att man försöker pressa Playstation 2 till sitt yttersta i och med Ties that bind. Vad Playstation 2 kan har flertalet spel visat, till exempel Gran Turismo 4, Resident Evil 4 och God of War. Tyvärr platsar inte detta spel i den ligan. Även om skärmuppdatering och dylikt brukar vara sistaminuten fixar som man inte märker förrän den färdiga versionen, flyter karaktärsanimationer på aningen dåligt. Samtidigt kanske man inte ska kräva allt för mycket av ett multiformatsspel, men Hitman: Blood Money ser betydligt bättre ut än det här. Ljuseffekterna i sig är dock väldigt välgjorda och realismen på banorna är ibland skrämmande verklighetstrogen.

Rent handlingmässigt har man dock lagt ner mycket krut. Först och främst med flertalet början och slut, men manuset känns överraskande välskrivet. Spelets huvudkaraktär, Torque (ingenting att göra med den totalt genomruttna actionrökare som kom för något år sedan) har tagit sig från Carnate Island, där det första spelet utspelade sig, och är nu i staden Baltimore för att ta reda på om han verkligen mördade sin familj eller inte. Spåren leder till en mystisk man som inte visar sig vara den man först trodde. Krydda med hemliga organisationer och förförande, men suspekta, blondiner och du har en rykande färsk thriller.

Ärligt, Midway har inte givit ut ett pangspel på herrans massa år. Varje gång de visar upp nya titlar på E3 eller skickar en spelbar kod till redaktionen vrider magen på sig lite extra. Något galet bilspel eller ett, enligt utvecklarna själva, coolt och fantastiskt actionspel med smidigt inplanterade strategimoment. Pussel, fabulöst smarta fiender, spektakulär nivådesign. Vi har hört sagan otaliga gånger, och blivit lurade på konfekten minst lika ofta. Ska Surreal Software lyckas skilja sig ur mängden och verkligen leverera ett genomarbetat actionspel? Vi får se i höst.