The Way Back

Filmen:
Ryssland under andra världskriget. Grått, kallt och väldigt, väldigt dystert. Ett riktigt ogästvänligt land där sju stycken fångar beslutar sig för att rymma ifrån ett av de fruktade arbetslägren i Gulag. Baserad på romanen The Long Walk av Slavomir Rawicz får vi följa med rymlingarna på en resa som tar dem över 600 mil i jakten på frihet.

Men för att vara en film som handlar om någonting så infernaliskt dunderspännande som en rymning från ett fångläger och en flykt som tar rymlingarna över ensliga vildmarker, stekheta öknar och extremkalla bergspartier är The Way Back förvånansvärt fattig på just spänning. Regissören Peter Weir som tidigare visat sig mer än duglig med filmer som The Truman Show, Döda poeters sällskap och Master & Commander får inte till många rätt i den här soppan. Mest känns det som att titta på ett taffligt reseprogram där folk vandrar runt utan något mål i sikte. Vackra vyer ibland, men mest bara sövande. Rymlingarna går omkring med sina smutsiga klädesplagg på huvudet, slafsar i sig läbbig mat och babblar på med sina hemska fejkbrytningar.

Det blir aldrig någon riktig spänning. Weir och manusförfattaren Keith R. Clarke är alldeles för intresserade av annat. Som att låta Gustaf Skarsgård söva oss genom att okynnesprata om sina erfarenheter som en guds tjänare i kyrkans tjänst. Eller att ge Colin Farrell utrymme att fräsa fram repliker på den värsta ryssengelskan som mänskligheten skådat sedan tidernas begynnelse. Hela grejen med att låta skådespelare tala med bruten engelska istället för att gå hela vägen och köra dialogen på språket som karaktärerna har sin brytning ifrån är sällan en bra idé - och i The Way Back skapar det mest oavsiktliga fniss hos mig som tittare. Ed Harris är för övrigt den enda som inte bryter på ryska i filmen. Det förklaras med att han är amerikan. Han säger dock inte mycket överhuvudtaget. Ser mest sur och förstoppad ut, vilket i och för sig kanske inte är så märkligt i sammanhanget.

Och varför snabbspolar man sig igenom hela Himalayabiten? Att inte låta oss tittare få ta del av den fruktansvärda passagen över de vindpiskade topparna av världens högsta berg i mer några minuter känns minst sagt märkligt. Speciellt med tanke på att man ägnat vad som känns som ett tiotal timmar i skogarna i filmens inledning där karaktärerna inte gör mycket annat än att huttra och se bedrövade ut. Det känns så otroligt bortkastat med bra spänning när man gör på detta viset att man knappt vet vad man ska ta sig till.

The Way Back hade alla möjligheter i världen att bli en riktigt stabil och tokspännande film, men på grund av klumpigt manusarbete, risiga skådespelare och en högst medioker regiinsats från Weirs sida, så är det här istället en av årets största besvikelser. En tråkig och blek film som lämnar mycket att önska.

Bilden:
Riktigt bra bild som fångar upp de storslagna vyerna på ett otroligt läckert sätt med en klockren skärpa och underbar djupkänsla. Färgmässigt är det inte mycket sämre. Det är bleka och jämnbruna färger i inledningsscenerna från arbetslägret, medan resterande delar av filmen lockar fram mer varierade färgtoner som är en ren fröjd för ögonen. Svärtan är stabil, om än inte helt perfekt, samtidigt som filmen dras med en del störande brus under några ögonblick. Som helhet är det dock en mycket bra transfer.

Bilden är kodad AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Peter Weirs förra film Master & Commander hör till en av mina bästa ljudupplevelser, den bjöd på ett mullrande ljudspår som fick hela vardagsrummet att skaka av välbehag. Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är snudd på lika fantastiskt med dånande basinslag, ljuvliga riktningsdetaljer som imponerar speciellt i scenerna inifrån lägret (aldrig har man känt sig så nära ett ryskt arbetsläger som när man lyssnar till den här mixen) och perfekt uppfångade dialoger i alla lägen. Det är bara musikinslagen som jag inte är riktigt nöjd med. Där känns det lite, lite burkigt och därför blir det ingen tia i slutändan.

Extramaterialet:
Här bjuds på en bakom kulisserna-film där vi får se lite mer av inspelningen, lyssna på Weirs kommentarer om skapandeprocessen samt ett par andra intervjuer. Överlag en ganska alldaglig featurette som inte lämnar några större intryck. Här finns också ett par bortklippta scener.