Tom Clancy's Splinter Cell

Många har försökt jämföra Splinter Cell med Metal Gear Solid 2, den tidigare kungen av smygar-actionspel, men det är som att jämföra Gran Turismo 3 med Crazy Taxi. Om man hade behövt se på film i tio minuter efter varje taxirunda alltså. Här finns inga jätterobotar, vampyrer eller annat tjafs, utan bara trovärdig och brutal realism. I rollen som Sam Fisher, en CIA- och Navy Seals-veteran, kastas du rakt in i handlingen efter ett kort uppvärmningspass. Det första uppdraget går ut på att söka rätt på två agenter som försvunnit på uppdrag i Georgien. Ganska snart inser du och dina överordnade att saker inte står rätt till, och historien eskalerar till en internationell kris i sedvanlig Tom Clancy-stil.

Det som gör hela smygarkonceptet effektivt är ljuset och kontrasten i omgivningarna. När det ska vara mörkt så är det verkligen kolsvart. Men Sam har möjlighet att aktivera natt- eller värmeseende vilket tippar över oddsen lite mer åt ditt håll samt erbjuder spelaren grafikeffekter utan dess like. Förutom ljuset så är mjuka objekt, till exempel draperier, något som Ubi Soft med all rätt är stolta över. Animationerna är varsamt handgjorda och är dessutom ihopfogade på ett mycket bra sätt. Det är bara filmerna som känns plastiga, men det här är ju ett spel och ingen interaktiv film.

Mörkret är din vän, och du skulle inte klara dig en sekund utan det. Enda sättet att överleva är att hålla sig dold och dessutom röra sig ljudlöst. Ibland blir det lite komiskt med vakter som står rakt framför dig och inte ser ett dugg, men utan den begränsningen hade aldrig spelet fungerat lika bra som det ändå gör. När man vänjer sig känns skuggorna som ett välkommet andningshål. Ljudet är kristallklart och hjälper dig att upptäcka hotande faror samt se till att du själv inte hörs. Michael Ironside i rollen som Sam låter precis så stenhårt hjältemodig som vi förväntar oss.

Till din hjälp har du ett gäng prylar som varierar för varje uppdrag men aldrig känns onödiga, precis som det ska vara. Min favorit är dyrken för att få upp låsta dörrar. Det går inte automatiskt och du måste själv sitta och pilla i låset. Detta är både stressigt och kul när en vakt är på väg runt hörnet. Andra praktiska tillbehör är ormkikaren som du kan se under dörrar med, eller en lasermikrofon för att tjuvlyssna på skurkarna. Man får också utnyttja omgivningen för att komma vidare genom att krypa, klättra, gå armgång eller utföra Sams berömda splithopp och kila in sig mellan två väggar. Blir du upptäckt är det oftast kört. Visserligen har Sam en pistol, men ammunitionen är begränsad så den bör helst sparas till sönderskjutning av lampor och kameror - sånt som inte kan besegras med en pistolkolv i nacken. Senare får man tag i andra vapen, men faktum kvarstår - det ska smygas och inte skjutas.

Spelet är ganska linjärt, men man erbjuds tillräckligt många alternativ att ta sig fram på. Den enklaste lösningen är sällan den säkraste, och tålamod är en dygd. Det enda som kan irritera är att det ibland är nästan löjligt svårt. Ett hastigt steg eller en kvarglömd kropp kan innebära att du blir upptäckt, vilket direkt innebär game over på vissa nivåer. Perfektionism är ett måste om man ska komma vidare, och det går bara att spara på bestämda punkter. Men å andra sidan innebär det att spelet erbjuder betydligt mer speltid än andra i smygargenren. Startmenyn lovar också gott med "Download Levels" via Xbox Live lite senare, även om det givetvis hade varit trevligt med mer banor redan nu.

Kontrollen fungerar oftast bra. Du styr kameran med den högra spaken vilket passar bra i ett relativt långsamt spel. När du ska skjuta åker kameran ner över axeln och låter dig sikta bättre. Splinter Cell utnyttjar också precisionen i Xboxkontrollens spakar när du måste röra dig riktigt långsamt på marken, klättrande på stegar eller hängande i rör. Att kasta granater och colaburkar för att döda eller distrahera fungerar också ypperligt. Råkar du illa ut är ditt eget fel. Ta det lugnt, andas djupt och försök igen.

Ett exempel ganska tidigt i spelet är när man ska ta sig genom en huslänga helt utan att bli upptäckt. Först måste Sam smyga längs väggen tre våningar upp och sedan klättra in i köket. Där håller två kockar på att fixa mat - de måste distraheras på något sätt. Ute i matsalen och i den stora hallen måste du oskadliggöra fyra vakter utan att någon slår larm, och slutligen kalla på översten som har tillräckligt hög säkerhetsnivå. Honom får du inte döda; han måste övermannas och tvingas att öppna nästa dörr. Definitivt inte lätt, men när du äntligen lyckas känns det desto bättre.

Överlag är Splinter Cell ett lysande spel på alla sätt och vis. Det kan bli frustrerande ibland, men det är en helt ny upplevelse som inget annat spel erbjudit. Och grafiken är som sagt sensationell. Det ska bli intressant att se hur Playstation 2- och Gamecube-versionerna blir, men om Microsoft hade haft något vett i kroppen så skulle de ha köpt exklusivitet på det här spelet. En klar systemsäljare som räddar vintern för alla Xbox-fans.