Total War: Shogun 2

Det är i mitten av Sengoku-perioden och den stigande solens land befinner sig på kanten till ett blodigt inbördeskrig. Makthungriga krigsherrar runt om i landet har alla tröttnat på att inte sitta högst upp i näringskedjan och deras hybris har nu svullnat upp till den grad att de tänker ta till vapen för att störta den sittande härskaren. Det hela väntas urarta i en våldsam ormgrop ur vilken endast den starkaste av landets krigsherrar väntas kräla för att därefter utropa sig själv till Japans nya diktator och Shogun. Har du vad som krävs, så kan den krigsherren mycket väl vara du.

Med sitt åttonde spel i serien så återvänder strategikungarna, tillika historiepedanterna, Creative Assembly till platsen där allt började för dem. Det feodala Japan. Det har nu gått över tio år sedan det första spelet, Shogun: Total War, släpptes och således blir denna senkomna uppföljare något av ett naturligt bokslut för spelserien så här långt.

I Total War: Shogun 2 får vi återigen ta del av spelseriens säregna mix av turbaserad strategi blandat med hederlig realtids-strategi.
I det turbaserade läget, som följer landets årstider, bygger du enheter, utforskar världen, utvecklar städer, pysslar med diplomati, knåpar med kultur och så vidare. Medan du i real-tidsläget kontrollerar de olika skärmytslingarna som sker till land eller havs.

Det är en strålande cocktail av stilblandningar som kan liknas vid ett parti schack som mellan varven plötsligt förvandlas till en vildsint tiger med jetpack. Det hela skapar en väldigt häftig känsla av att kunna se sina strider bli en del av en större mosaik. Hur de kan skriva om rikets gränser, de sociala förhållandena och till och med landets historia. Vilket är en ganska omvälvande skillnad om vi ser till andra strategispelsgiganter vars strider i jämförelse plötsligt framstår som ytliga separata händelser utan någon ordentlig sammankoppling.

Det som jag framförallt gillar otroligt mycket med Total War: Shogun 2 är hur lättillgängligt det är, trots att spelsystemet vilar på en så oändligt komplicerad maskin av taktiska kuggar och hjul. Det är ett av få strategispel som verkligen klär i orden "lätt att lära, svårt att bemästra". Detta eftersom du själv bestämmer exakt hur involverad du vill vara i spelets alla funktioner. Vill du spela det enbart som ett turbaserat strategispel och hoppa över alla fältslagen? Fint, sätt allt på auto battle. Är det tråkigt att reglera skatter? Klart det är! Autoreglera skatterna.

Du får lära dig i din takt men spelet håller för den sakens skulle dig inte nödvändigtvis i handen. Istället pekar det ut mot världen och säger "Se, här finns massa spännande att upptäcka". Creative Assembly litar på sina kärnspelare samtidigt som de inte bestraffar några nybörjare. Den som totalt snöar in på alla Shogun 2s olika funktioner har förstås alltid ett övertaget. För vill du ha någon som helst chans att i slutändan bli en sann Shogun, så måste du se till att lära dig att mikrofixa allt från diplomati, handel, skatter, krig, logistik till politik, spionage och kulturell utveckling. Vilket kan tyckas som en övermäktig uppgift ibland, men spelet hejar alltid på dig, uppmuntrar dig och ger ständigt artiga påminnelser om att det vill se dig lyckas.

Total War har däremot väldigt länge känts som en spelserie som lite vuxit fast i sina gamla värderingar. Det var som att Creative Assembly lyckades så bra med sitt spelsystem på första försöket att de sedan dess varit rädda för att ändra på något. Serien har alltid hållit en svindlande hög nivå men kan också anklagas för att vara lat i det att alla spel brottats med samma problem ända sedan Shogun: Total War. Exempelvis så verkar Creative Assembly alltid haft svårt för att programmera en artificiell fiendeintelligens som snittat högre än 0,3 på högskoleprovet.

Inse då den totala tokglädjen när de i Total War: Shogun 2 äntligen tagit sitt ansvar. I Total War: Shogun 2 har de nämligen laborerat fram en helt ny fiendeintelligens baserad på principerna från den litterära klassikern The Art of War (Krigskonsten på svenska). En bok som "skrevs" av den kinesiska strategen Sun Tzu för otaliga år sedan och brukar betraktas som nödvändig läsning för världens alla överbefälhavare än idag.

Dock är det lite svårt att göra stickprov på huruvida The Art of War-tugget är något mer än romantisk reklam. I slutändan gör autenticiteten ändå ingen skillnad då huvudsaken är att fiendeintelligensen har blivit många gånger bättre. Vilket öppnar upp en helt ny dimension av strategiskt tänkande som serien egentligen borde haft för länge sedan. Det kan tyckas vara både för lite och för sent så här tio år in i seriens historia, men det ändrar inte det faktum att det är Shogun 2s absolut gladaste nyhet. För nu har Creative Assembly istället kunnat ägna sig åt något som uppenbarligen ligger dem väldigt varmt om hjärtat, historia.

Total War-serien har alltid gjort ett lysande arbetet med att få spelaren intresserad och involverad i tidseran där det aktuella spelet verkar. I Shogun 2 leker Creative Assembly med metaperspektiv, alternativa tidslinjer och historia på ett väldigt skickligt sätt. Du kan exempelvis i media res slängas rätt in i Japans verkliga historia, varefter du själv får ta kontrollen.

Alltså du får en slags startpunkt i historien dit allt varit som vanligt, varefter du själv få forma Japans framtida historia hur du vill. Vilket skapar många intressanta scenarion. Exempelvis kan du göra tvärtom mot vad Japan gjorde och öppna gränserna för västerländerna, importera skjutvapen och lägga shintoismen på sopptippen till förmån för Europas kristendom. Det hela ger spelet ett extra lager av involvering samt en ständigt mäktig känsla av att historien verkligen ligger i dina händer. Detta eftersom det hela görs så realistiskt. Hade förutsättningar sett annorlunda ut i verkligheten så hade scenarion i spelet mycket väl kunnat hända. Vilket förmodligen hade betytt att vi sett på Japan på ett helt annat sätt idag. Samt pardoxalt nog också på Total War-spelen.

Vill du kunna ta del av allt det här fantastiska så gäller det dock att du har en ordentlig PC. Systemkraven för spelet är nästintill bisarra och de kommer med lätthet få genomsnitts PC:n att gå ner på knäna. Vilket förstås är lite tråkigt då spelet ser ut som om någon spillt grönt te över det, på de mer medelmåttiga grafikinställningarna.

För dig som däremot sitter på en riktigt stark PC från dimension X är Total War: Shogun 2 som julafton, midsommar och Halloween samtidigt. Det är lätt att bli religiös av blotta synen på när armémängder som hade kunnat fylla upp Sydamerikanska fotbollsarenor drabbar samman på slagfältet i ett till synes oändligt hav av spjut, svärd, brinnande pilar, skenande kavalleri och visslande artilleri.

Hela presentationen är dessutom vacker som en haiku och på det hela imponerande akkurat i sin återgivning då den bara innefattar konst från den tidsaktuella Segoku-perioden. Menyerna och interfacet kläs alla i vackra kaiga som är så övertygande i sin utformning att jag inte ens kan avgöra huruvida de är lånade från något uppslagsverk eller målade av Creative Assembly själva. Musiken följer förstås också det österländska temat med tidstypisk musik, om än kanske lite väl anaboliserad i stridsammanhang.

Jag var länge orolig för att Total War skulle bli en av många spelserier som skulle rinna ut i sanden, men Creative Assembly har med Total War: Shogun 2 tvärtom visat mig att serien kanske rentav är starkare än någonsin. Tioårsjubileet rings således in med ett av seriens bästa spel hittills, där utvecklarna bjuder oss på en historielektion som inte hade kunnat varit mycket mer engagerande om så den store Herman Lindqvist joggat bredvid oss på slagfältet.