Touchback

Jag begriper mig verkligen inte på amerikansk fotboll. Sitter som ett frågetecken varje gång jag råkar se på en match med spelare som tacklas, kastar och sparkar bollen om vartannat, skriker ut kryptiska taktiker och verkar göra allt i sin makt för att förvirra mig som åskådare. Men det gör sig bra på film i alla fall. Remember the Titans är en oerhört hjärtvärmande berättelse, Any Given Sunday är en av Oliver Stones få sevärda filmer sedan JFK och nya filmen Touchback som knappt en kotte verkar ha hört talas om visade sig också vara en trevlig liten pärla om den superpopulära amerikanska sporten.

I fokus står Scott Murphy, en gång lovande quarterback i sitt High School-lag som spåddes en lysande framtid som högavlönat footballproffs, men som efter en fruktansvärd skada i mästerskapsfinalen 1991 fick den lovande karriären förstörd. Idag är Scott en gift tvåbarnspappa som arbetar som bonde med skulder hos banken och ett ben som fortfarande inte fungerar riktigt som det ska göra. Inte direkt den glamourösaste tillvaron. Men en dag förändras allt. Scott som känner att han nått botten kastas tillbaka i tiden till då han fortfarande var ung och lovande som footballsstjärna. Har han fått en andra chans i livet? Och kommer han göra andra val denna gång?

Jag brukar oftast ha ganska bra koll på filmerna som jag får hem för att recensera - antingen att jag läst om dem innan titten eller råkat se en trailer som ger en liten inblick i vad man har att vänta sig. Men Touchback hade jag inte hört ett knyst om. Framsidan avslöjade att Kurt Russell var med på ett hörn och att det skulle handla om amerikansk fotboll. Fick direkt lite Miracle-vibbar där Russell spelade coachen Herb Brooks som tog ett oprövat amerikanskt hockeylandslag och slog det sovjetiska landslaget när ingen trodde att det var möjligt.

Och det visade sig ganska snabbt att Miracle-vibbarna inte var någon slump. Touchback är också en underdoghistoria i viss mån och Russell spelar coach även denna gång. Men där Miracle fokuserade mycket på träning och hur laget i sig förberedde sig inför deras svåra prövning, så fokuserar Touchback mer på karaktärerna och då i synnerhet Scott Murphy som tvingas tänka vad som egentligen betyder någonting här i livet. Brian Presley gör en hyfsad insats i huvudrollen, men det är Russell som stjäl showen i sin biroll som coach - detta trots att han gör ungefär samma tolkning som i Miracle och hans repliker i mångt och mycket känns som hämtade ur Klyschiga Motivationstal för Dummies. Faktum är att hela Touchback andas väldigt mycket återanvänd sentimentalitet och krystade moralkakor som använts i ett flertal andra sportdraman av samma sort, men det gör egentligen inte så mycket.

För även om Touchback inte på något vis är någon storslagen produktion (regin är rätt medioker, precis som manusarbetet som lämnar en med många frågetecken) som kommer lämna några bestående intryck, så är det en mysig och rätt okomplicerad liten film som gör sig perfekt en grå och kall oktobersöndag när man bara känner för att njuta av lite sliskigt underdogberättande med hyfsade skådespelare och sån där pampig filmmusik som automatiskt får varje scen att kännas som om man befinner sig mitt i de sista avgörande minuterna i en OS-final.