Trackmania DS

Trackmania är spelserien som aldrig tidigare har sett dagens ljus på en konsol. Den franska utvecklaren Nadeo anser att konsolmarknaden som den sett ut hittils inte har tillåtit slutanvändarens fantasi att flöda fritt när det gäller att designa nytt material och att det inte har gått att dela med sig av sina skapelser online via konsolerna. Därför slår det till med en redig skräll och ger oss ett Trackmania på Nintendo DS, ett drag som är långt mycket smartare än man först kan ha trott.

Nadeo måste helt enkelt uppfatta Nintendo DS som en ytterst social spelplattform och därmed passar Trackmania perfekt in bland målgruppen. Det faktum att man kan träffa en kompis, riva av ett lopp och sedan vika ihop maskinen två minuter senare och gå vidare med dagen är något som det franska teamet har räknat ut. Därmed har de sett till att ge Firebrand Games jobbet att utveckla Trackmania till Nintendos hysteriskt populära maskin.

Firebrand är ett företag som nischat sig ordentligt på att göra racingspel till Nintendo DS. Ett uttalande som inte skapar speciellt stora svallvågor inombords när man hör det. Med titlar som Race Driver: Race and Create, {Cartoon Network Racing} och nu senast {Race Driver: Grid} till Nintendo DS känns det inte alls som en speciellt imponerande meritlista och jag har flera gånger legat sömnlös om nätterna i ren förskräckelse att de ska lyckas förstöra en lysande spelserie.

Alla mina onda aningar har dock varit helt i onödan då Firebrand har gjort ett smått lysande jobb med att anpassa ett briljant spel med tydligt arkadupplägg till en mindre skärm. Spelmekaniskt känner man igen sig. Man kan köra vanliga lopp, plattformsbanor eller pusselbanor med sin bil, i tre olika miljöer. Beroende på hur man sköter sig blir man belönad medaljer och med medaljer får man även spelets valuta, Coppers. För denna valuta kan man sedan inhandla vissa banor, nya bandelar, skins till bilarna och annat kul.

Racingdåre som jag är har jag alltid haft en förkärlek till just race-momenten i samtliga Trackmania-spel. Rak, ren, simpel, avskalad racing, precis som jag vill ha det. Detta moment har klarat övergången från PC till Nintendo DS med bravur. Spelkontrollen känns oftast intakt och känslan från ursprunget finns verkligen där. Spelkontrollen är dock inte alltid lika bra som den har varit. Speciellt när det gäller Stadium-bilarna, de som vi känner igen från Trackmania Nations-spelen tenderar att bitvis vara väldigt understyrda, något som kan irritera.

Vissa kanske kan tycka att tre olika miljöer och därmed tre olika bilar inte är tillräckligt, är jag dock beredd att inte hålla med. Även om innehållet inte kan matcha det i PC-spelen, saknas det ändå inte banor att ha kul med. Det finns en uppsjö racing, pussel och plattformsbanor och med möjligheten att kunna bygga egna banor med den inbyggda editorn är ytterst välkommen. Det är en viss inlärningsprocess att lära sig verktygen och byggstenarna man har till sitt förfogande, men banbyggarverktygen är ljusår mer användarvänligt och praktiskt än det i {Race Driver: Grid} som kom i somras, trots att det är samma gäng bakom båda spelen.

Grafiskt sett ser det för en gång skull bra ut när det gäller racing på Nintendo DS. Bibehållna kulisser, moln som rör sig på himlen, tydliga fordon och väldesignade banor ger den rätta känslan som Trackmania alltid har haft. Supersnyggt går det ju inte att kalla det, men jag är ytterst imponerad över hur bra {Trackmania DS} faktiskt är. Firebrand har verkligen utnyttjat kraften i Nintendo DS på ett utmärkt sätt och skärmuppdateringen och animationerna är konstant mjuka och trevliga.

Även om {Trackmania DS} är ett mycket bättre spel än jag hade kunnat hoppats på, känner jag även att jag skulle vilja ha ett högupplöst Trackmania i soffan, med en handkontroll. Därmed sätter jag mitt hopp till Nadeo att de har kollat in Playstation 3 och de unika möjligheter som Sony ger utvecklare och fans att dela med sig av sina skapelser med varandra. Precis som alltid annars är Trackmania värt att köpa och älska, att man nu kan ta det med sig gör inte saken sämre.

Om man köper {Trackmania DS} för att spela med sig själv kommer man nog att ha begränsat med nöje efter en handfull timmar. Det är tillsammans med vänner via antingen ett Hot Seat-läge, singel eller multi-kassett-spelande som man kommer att ha mest kul. Om man väljer att dela med sig av sin egna kassett till en kompis, kan man uteslutade spela Stadium-banorna, men det finns ändå en hel del att tävla med och flera olika sätt att utföra ett eller flera race på. Trackmania är och förblir ett spel som underhåller den ensamme rekordjagaren men som kommer att ge den tävlingsinrikade rattmarodören mängder med nöje tillsammans med vänner.

{Trackmania DS} är en mindre komplett version än sin PC-förlaga. Dock känner jag inte att jag saknar det som inte finns med. Spelar man själv finns det begränsat med nöje, men om man har kompisar som är med på noterna är det bara att släppa loss och njuta av den ljuva spelbarheten som Trackmania ger på Nintendo DS. Detta blev bättre än jag någonsin trott, tekniskt otroligt välgjort, underhållande och det faktum att man kan bygga egna banor och sedan dela med sig av dem via wi-fi är ett smart drag. Jag gillar.