Transformers: The Game

{Transformers} the Movie backas visserligen av Steven Spielberg, men när kungen av medelmåttig dussinaction Michael Bay står som regissör fanns det all anledning att oroa sig. Men jag gillade Transformers-filmen. Eller, gilla är ett för svagt ord, jag rådiggade den. Visst, brister fanns det men i slutändan var det vansinnigt läcker action med världens coolaste robotar, hur kan man inte älska det? Jag ska se den på bio en vända till, minst.

Transformers the Game utvecklas visserligen till tusen olika format och är ett filmlicensspel, men det förra Transformers-spelet blev fantastiskt och dessutom är det hyfsat duktiga Traveller's Tales som står bakom det hela, så det fanns all anledning att hoppas på det bästa. Men tyvärr, {Transformers: The Game} suger, duktigt.

Spelet följer handlingen i filmen extremt löst, ungefär som om man beskrivit det hela till någon på tio minuter, på fyllan, och denne sedan byggt ett spel runt det han uppfattade. Båda sidorna har fyra olika banor indelade i fyra kapitel, och man kan lugnt säga att det inte direkt spoilar filmen att spela det här. En trevlig bieffekt är dock att människorna är praktiskt taget obefintliga och förutom Sam och Mikaela finns det inga köttslingar alls man behöver ta hänsyn till.

Där börjar problemet. Autobots skadar inte oskyldiga. Det är inte bara praxis, det är banne mig hederskodex, religion. Optimus Prime tar för sjutton livet av sig i serietidningen efter att ha skadat en virtuell varelse, i ett datorspel, på låtsas! I Transformers: The Game stövlar Bumblebee, Ironhide, Jazz och Optimus glatt runt och plockar upp bilar som ammunition mot anfallande Decepticons, för avståndsvapen fungerar inte alls och nästan alla bossar kräver att man först kastar något hårt på dem för att ens kunna komma nära. På senare banor utsätts man också för konstant beskjutning från människofordon och det är nödvändigt att ha ihjäl massvis med folk för att freda sig.

Att sprida död och förintelse runt omkring sig som Blackout, Barricade, Starscream eller Megatron är aningen mer logiskt och följdaktligen mer kul. Merparten av dessa kan också flyga vilket skapar fler möjligheter. Dock kan varken Autobots eller Decepticons förvandla sig i luften vilket direkt tar kål på många intressanta möjligheter. Överlag är spelkontrollen seg och svarar dåligt, figurerna vänder sig gärna åt helt fel håll och viftar vilt i luften istället för att dela ut knogmackor, kameran är katastrofalt dålig i trängda situationer och särskilt i spelets senare delar handlar det om tur snarare än skicklighet för att klara vissa uppdrag. Att flyga fungerar hyfsat men i bilform är väghållningen obefintlig. Lägg till detta hjärndött tråkiga uppdrag som oftast går på tid, och en massa hjärndött samlande av energonkuber och fraktionssymboler för att låsa upp slumpmässiga stillbilder från seriens tjugotreåriga historia eller fragment (fragment!) av trailers, och du får ett rätt lamt spel.

Då Transformers the Game släpps på femtiosjutton format är det ingen direkt överraskning att det ser ut som bajs. Bara vid enstaka tillfällen, som nattuppdragen i månljus när man spelar som Optimus Prime, känns det ens i närheten av att kräva den Xbox 360 jag spelar det på. Jag vill knappt tänka på hur Playstation 2- eller Wii-versionerna ser ut. Just Optimus och Blackout ser okej ut, men detaljgranskar man även dem hittar man massor av papperstunna polygonsjok och taffliga texturer. Ljudet är bättre med musik direkt från filmen och betydligt mer dialog vilket faktiskt skapar lite mer personlighet åt särskilt Decepticons. Dessutom är Frank Welker tillbaka i rollen som Megatron (han dög inte till filmen) men, och nu hatar hela Transformers-fanskaran mig, han låter bedrövligt i jämförelse med Hugo Weaving.

Det märks att utvecklarna desperat har försökt locka till sig fans med diverse smålustiga detaljer. Man hittar reklamskyltar för saker som "Hound's" grillkorv och "Seaspray's Fish and Chips" och det finns ett köpcentrum som heter Metroplex. Det finns också en del hyfsat intressanta fiender (även om de har klonats upp i tusen exemplar) såsom Swindle - som även säljs som leksak - en större lastbil och en cementtruck jag envisas med att kalla för Mixmaster. Och så dyker självaste Shockwave upp i en ny, filminspirerad form.

Men de små detaljerna och det faktum att det ibland känns kul (om än hjärndött) är enstaka ljusglimtar i ett i övrigt totalt mediokert spel. Ju längre jag spelade och stötte på genomidiotiska och obalanserade utmaningar, desto argare blev jag. Att Scorponok är för långsam för att hinna paja alla fiender i god tid är en sak, att Bumblebee blir utkastad ur den säkra zonen och sedan fastnaglad i en vägg tills tiden går ut är förbaskat irriterande. Att energonkuber inte går att nå förrän senare i handlingen för att husen råkat rasa av sig själva (fysikmotorn går överstyr, jämt) eller att man fastnar i sluttningar eller tappar greppet från husväggar är sjukt irriterande. Att spelet, som är ett färdigt inplastat originalspel, direkt från distributören, låser sig i den klimaktiska slutstriden mellan Bumblebee och Barricade och tvingar mig att starta om, är helt oförlåtligt.