Trash

Filmen:
Slumdog Millionaire möter Guds stad i den här extremt ojämna berättelsen där två unga pojkar i Rio de Janeiros slum hittar en plånbok på soptippen som visar sig innehålla något som högt uppsatta personer till varje pris vill ha tillbaka. Tillsammans med en godhjärtad präst (Martin Sheen) och dennes kollega (Rooney Mara) försöker pojkarna klara sig genom pärsen och få sanningen om plånbokens innehåll att komma till allmänhetens kännedom. Men det blir en svår resa fylld av polisbrutalitet, korruption och långa avstånd.

Med manus av Richard Curtis, en husgud hemma hos mig efter filmer som Notting Hill och Love Actually, hade jag förväntat mig något mer än den här taffliga och ärligt talat amatörmässiga mixen mellan olika genrer. Ena stunden känns det som att titta på en lättsam liten äventyrsfilm i samma anda som The Goonies där de unga pojkarna ger sig ut på jakt efter sanningen - bara för att i nästa förvandlas till en rå kriminalfilm där poliser misshandlar och torterar människor till höger och vänster. Berättargreppet med att låta de unga pojkarna bryta fjärde väggen och tala direkt in i kameran ger jag inte heller mycket för. Det är ytterst få filmer som gynnas av den typen av berättande och Trash är definitivt inte en av dem.

Tanken är att det ska väckas känslor när pojkarna skrattar eller med tårar i ögonen snyftar framför kameran, men det blir aldrig vare sig gripande eller intressant. Om något, så får det filmen att kännas ännu mer ojämn där dessa titta-in-i-kameran-stunder mest känns som totalt överflödig utfyllnad för att göra filmen några minuter längre. Regissören Stephen Daldry försöker lätta upp saker genom att ge filmen ungefär samma nerv och utseende som Danny Boyles Slumdog Millionaire, men berättelsen håller honom tillbaka och gör det svårt att få det att kännas särskilt engagerande under filmens gång.

Som bäst fungerar filmen när Selton Mello är med i bild. Han lyckas, trots att han mest ser ut som en sydamerikansk version av Ullared-Morgan, stjäla många scener som korrupt polis med en förkärlek till våldsamheter och andra ljusskygga aktiviteter som poliser rimligtvis bör hålla sig undan. Han är tillsammans med Mara den stora behållningen på skådespelarfronten som annars mest präglas av överspel från de unga barnskådisarna och en rätt sömnig insats från Sheen som spelar en supergenerisk fyllepräst med hjärta av guld.

Trash är en ytterst medelmåttig film som tappar mycket på det ojämna manusarbetet och svaga skådespeleriet från de unga huvudrollsinnehavarna, men som räddas en aning av Daldrys fina regi och ihärdiga försök att ingjuta lite välbehövlig energi till berättandet.

Bilden:
Trash är en färgsprakande och otroligt vacker film som verkligen kommer till sin fulla rätt på Blu-ray. Skärpan är visserligen något ojämn med vissa partier där den känns aningen mjuk, men i övrigt håller den sig på en hög nivå. Det är dock de vansinnigt välbalanserade och livfulla färgerna som imponerar allra mest och får bilden att nästan kliva utanför TV-skärmen. Svärtan är bra, om än något grådaskig med bitvis utsmetade detaljer.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som blandar och ger. Musiken och filmens mer intensiva surroundeffekter som under jaktscener och skottlossningar är riktigt bra med läckra panoreringar och fint tryck i basen, medan det i lugnare scener där dialogen ligger i fokus känns platt och med dialogpartier som hade mått bra av att krämas upp en aning.

Extramaterialet:
Ingenting.