Trine

Ensam är stark men tre är starkare. Särskilt när man är tre hjältar med så olika färdigheter som Tjuven, Trollkarlen och Riddaren. Av en slump (eller ett påhittigt öde) råkar de tre mötas över den mäktiga artefakten Trine, som sammanför deras själar. De måste sedan samarbeta för att hitta de andra två artefakterna och i slutändan rädda världen.

Berättelsen är traditionell och så även spelet. Det är lätt att kalla {Trine} för ett modernt Lost Vikings. Samma grundläggande idé används, där de tre figurerna har helt olika färdigheter som måste kombineras för att ta sig vidare. Trollkarlen kan visserligen till sitt stora förtret inte kasta eldklot men han är desto bättre på att skapa plattformar ur intet och manipulera omgivningen. Tjuven är väldigt smidig och kan dels svinga sig i taket med änterhake, och dels skjuta pilar omkring sig. Riddaren, slutligen, kan lyfta och kasta lösa objekt, slåss och parera attacker med sin sköld. Mycket Lost Vikings som sagt.

Blizzard-inspirationen fortsätter i den sanslösa designen som andas både {Folklore} och {World of Warcraft}. Vi snackar hutlöst snygg grafik i vad som tillsammans med {Shadow Complex} är det överlägset mest påkostade nerladdningsbara spelet. Det är som om de trolska skogarna och mörka borgarna i Azeroth hade kunnat realiseras med toppmodern konsolteknik istället för att behöva anpassas till medelmåttiga datorer anno 2004, och det är makalöst vackert. Förutom en oförklarlig ojämn bilduppdatering på en av de sista banorna, som förvisso är ännu ett snäpp snyggare, så är tekniken extremt imponerande och pressar vad som är möjligt i ett sidscrollande plattformsspel.

{Trine} har också en fysikmotor som används flitigt. Både befintliga plattformar och de som trollkarlen skapar påverkas av tyngdlagen och mycket av utmaningen går ut på att hålla balansen på roterande ytor. Men framför allt gäller det att slåss. Det dräller av fiender i varje hörn och både båge och svärd går varma. Bokstavligen, längre fram i spelet när man skaffar sig eldversioner av sina vapen. Jag kan tycka att trollkarlen har en klar nackdel här. Han kan visserligen skapa lådor i luften och försöka krossa fiender på det sättet men det är omständligt på Playstation 3-versionen. Jag skulle tro att han är mer användbar offensivt på PC.

Det är lite av ett problem, att balansen mellan karaktärerna inte är den bästa. I de allra flesta fallen går det bra att spela med tjuven och bara skifta över om man behöver bygga sig en plattform eller två. Det gör att återspelningsvärdet inte är på topp då motivationen inte finns för att testa nya lösningar. För att plocka alla troféer behöver du dock hitta varenda liten bonus på banorna så där finns det en del att göra.

En annan brist är fiendeutbudet. Till nittio procent får jag slåss mot olika varianter av skelett, beväpnade med svärd, sköldar och pilbågar. De dör så snyggt i en kaskad av ben som påminner om Super Castlevania IV, men inte desto mindre blir det lite enformigt. Det finns ett par bossar som skapar omväxling ibland men jag hade gärna sett fler olika fiender, särskilt i ett spel med så fantastisk design i övrigt.

Slutligen är spelet lite väl kort. En rejäl lördagskväll för att komma till sista banan och så en liten ansträngning för att klara resten dagen efter. Det är okej för aningen billigare titlar men för 199 kronor känns det som att spelet hade behövt något mer.

Att kunna spela tre spelare samtidigt på samma konsol är en stor bonus som öppnar för ännu fler problemlösningar, som att kasta eller telekinesera block som någon annan står på. Tyvärr går det inte att göra online så man får gott göra plats i soffan.

Det är svårt att bedöma {Trine}. Det är onekligen enormt påkostat och artistiskt komplett. Musiken är minst sagt strålande, röstskådespeleriet är välgjort och dialogen har många små Discworld-doftande skämt, särskilt när berättaren drar igång med sin torra humor. Istället för att se det som ett dyrt nerladdningsbart spel får man nästan bedöma det som ett billigt retailspel som bara råkar distribueras digitalt. Det blir en stark sjua och precis som Icarian och {Lost Winds} är det en varm rekommendation trots att antalet speltimmar per krona inte är skyhögt. Nykomlingarna Frozenbyte är minst lika skickliga som sina landsmän på Housemarque och Remedy. Heja Finland!