Tron: Legacy

Filmen:
Originalet från 1982 var visuellt banbrytande och ett coolt virtuellt statement som fortfarande dras med en del sköna retro-vibbar vilket är anledningen till varför den fortfarande nämns med en del vördnad bland cyberpunknördar och andra teknikfrälsta. Att det var en medioker film i övrigt har fått passera.

Att Tron: Legacy förväntas kunna få samma släpphänta behandling där man hyllar det visuella och ser det som en ursäkt till att hoppa över alla andra nödvändiga filmkomponenter är uppenbart. Det blir uppenbart redan i inledningsscenerna där man digitalt har föryngrat Flynn med 20 år vilket nästan känns lite småläskigt, jag hade föredragit smink.

Men vi befinner oss alltså 20 år framåt i tiden efter dess att den legendariska spelgurun Flynn försvunnit spårlöst. Hans son Sam har blivit en strulpelle som hittar på hyss eftersom han inte fick någon fadersgestalt, och roar sig därför med att åka frän motorhoj och hoppa fallskärm. Kort sagt beter han sig som en i tonåren fast han i själva verket måste vara närmare 30 år, en minst sagt pinsam kille som dessutom spelas av den hårfagra Eragon-killen. Sam hittar en gömd avdelning på pappans gamla kontor och innan han hinner säga green screen så har han sugits in i samma cybervärld som sin pappa: The Grid.

Han får inte direkt något trevligt mottagande utan blir direkt inslängd i den digitala världens svar på gladiatorspel som går ut på att slåss mot program och kasta laserdiskar på varandra i en slags futuristisk variant på squash. Förloraren raderas och vinnaren fortsätter till nästa rond. Till slut träffar han den fascistiska diktator som styr över den digitala världen och som ligger bakom försvinnandet av Sams pappa. Hämnd på gång och räddningsaktion av pappan? You bet.

Låt oss säga det på en gång, den visuella biten är fantastisk med sin digitala prägel och futuristiskt ljus och djup. Den elektroniska musiken som Daft Punk bjussar på passar perfekt till och bidrar till en råcool audiovisuell stämning. Sedan är det slut på de positiva bitarna. För lika cool som The Grid är, lika steril och avskalad på känslor är den också. Med andra ord så hade filmen behövt massa liv och hjärta i karaktärerna för att fylla den tomma världen med.

Tyvärr är karaktärerna och skådespelarna livlösa och saknar all form av finess när de illa skrivna dialogerna ska uttalas. Det blir lite halvdana Disney-stämplade one-liners som ska fungera som humor men som mest blir fjantigt för oss som är över 10 år. Sedan känns hela manuset och händelseförloppet fruktansvärt forcerat där man uppenbarligen har slängt in massa coola scener bara för sakens skull och för att få visa upp den visuella biten. Då ska vi inte ens snacka om tramsighetsfaktorn när det börjar talas om biodigitalt liv och annat kvasifilosofiskt som filmen aldrig på något sätt tangerar utan bara vill låtsas om.

Man kan naturligtvis invända att Tron: Legacy aldrig var tänkt att vara någon uppvisning i dramaturgi eller Oscarsmanus. Men någonstans på vägen så väljer man alltid om man vill skriva vassare dialoger, casta bättre skådisar och skriva en mer hållbar story. Det är ett val som man alltid gör och det är ett val som man alltid får ta konsekvenserna av. Därför känns 5:an rätt självklar i betyg.

Bilden:
Bilden kommer då dig att tappa hakan. Löjligt knivskarpa detaljer, absurd klarhet och en bild helt befriad från banding och dylikt störningar. De ståltonade färgerna formligen lyser och kontrasterna är klockrent skarpa. Toppbetyget är oundvikligt.

Ljudet:
När Daft Punks pulserande rytmer strömmar ut från varandra högtalare och fyller hela rummet så är Tron: Legacy en mäktig upplevelse tack vara ett grymt ljudspår som tangerar de fem bästa utgåvorna som jag har på blu-ray. Dialogen är perfekt separerad, basen har en härlig tyngd och de bakre högtalarna jobbar hela tiden i högvarv. Ren referensklass och nu vet vi vilken standard Tron har lagt för årets storfilmer.

Extramaterialet:
"Launching the Legacy" är en 10 minuter lång featurette om hur filmen blev till och hur man jobbat med green screen. Vi får självklart en video med Daft Punk (Derezzed). "Visualizing Tron" är en bästa featuretten som tar upp hur man skapade den föryngrade Jeff Bridges vilket ju är intressant ur teknisk aspekt. Lite sedvanligt ryggdunkande blir det också i "Installing the Cast".