True Gun

Det gör ont i varenda liten del av min kropp när jag tittar på True Gun. Eller The Gundown som originaltiteln är. Det gör ont därför att jag älskar westernfilm och hatar när filmskapare tror att man kan ge sig på den underbara genren med en budget som ser ut att ligga på 50 kronor och skådespelare som inte ens skulle kunna skådespela sig ur ett brinnande hus. True Gun är ett skämt från början till slut.

Man har tagit handlingen från en hel uppsjö gamla westernrullar och kokat ihop ett potpurri som luktar riktigt illa. Ensam cowboy rider in i en liten laglös småstad. Han är ute efter hämnd på männen som dödade hans fru och barn, men tvingas först uppleva den korruption och brist på lagar som härjar i staden. När han väl satt sig in i hur staden ser ut, så vill lokalbefolkningen att han hjälper till att fixa ordning på hemskheterna. En sammandrabbning är oundviklig och den hämndlystna cowboyen måste visa bovarna vem som bestämmer.

Men här finns ingen Clintan. Ingen Charles Bronson. Inte ens någon kobent John Wayne. Bara en massa okända ansikten (även om Peter Coyote känns igen från några gamla b-filmer och Spielbergs mästerverk E.T) som kämpar hårt för att väsa fram sina repliker, medan vi som tittar mest kämpar för att hålla oss vakna. Klyschorna staplas på varandra, regissören klarar inte av att hantera kameran på ett vettigt sätt och karaktärerna är så personlighetslösa att det varken gör från eller till vilka som hamnar i träfrack under filmens gång. Men man får sig några goda skratt i alla fall. Varje gång någon blir skjuten ser det ut som att man stoppat in en rökmaskin innanför kläderna på den som blir träffad. Det bolmar ut rök både från kropparna och från pistolerna. Jättemärkligt.

Nästan lika märkligt som att en dynamit som exploderar i filmens inledning ser ut som ett signalljus mer än någonting annat då den lyser upp rött och ryker istället för att gräva någon grop under sig som explosioner vanligtvis brukar göra. True Gun är fylld till bredden med ögonblick då den låga budgeten verkligen skiner igenom. Man har uppenbarligen inte ens haft råd att göra någonting åt blonderade William Shockleys gräsliga frisyr och skägg som får honom att se ut som en slemmig pudelrockare från 80-talet. Det är oavsiktlig humor när den är som allra bäst.

Jag kan förmodligen rabbla upp 500 westernfilmer som är bättre på precis alla plan än True Gun, men det räcker liksom att konstatera att den här b-filmen inte kommer göra någon människa glad och att du gör bäst i att söka dig till andra alternativ. Det enda som överhuvudtaget kan klassas som någonting positivt är väl musiken som i sina bästa stunder låter helt okej.

Och det är också det enda skälet till att det står en tvåa uppe i hörnet istället för en etta...