Ultimate Spider-Man

Enkelt uttryckt kan jordens befolkning delas in i två kategorier: Spindelmannen-fans och icke Spindelmannen-fans. Tillhör du kategori ett väcker Ultimate Spider-Man välbehagliga rysningar bara vid blotta omnämnandet. Tillhör du kategori nummer två kan det dock vara på plats med en kort förklaring. I stora drag kan Ultimate Spider-Man beskrivas som en remake på originalserien The Amazing Spider-Man där storyn delvis skrivits om, karaktärsdesignen fräschats upp och Peter Parker inte är mer än 15 år gammal. Serien fick ett mycket gott mottagande i USA och banade vägen för en hel Ultimate-våg inom Marvel-världen. När det så har blivit dags att göra spel av det hela har Activision gett uppdraget till Spidde-veteranerna Treyarch, som tidigare utvecklat de två filmlicensspelen.

För att göra Ultimate Spider-Man:s distinkta grafiska stil rättvisa har Treyarch låtit seriens huvudtecknare Mark Bagley stå för all karaktärsdesign. Vidare har man utvecklat en teknik vid namn 3D Comic Inking Technology som ska ge spelet ett helt unikt utseende. I praktiken handlar det om gammal hederlig cel-shading parat med ett flitigt användande av animerade serierutor för att föra handling och händelseförlopp framåt, ungefär som i Ubisofts XIII. Inte så originellt som det hävdas kanske, men onekligen passande och resultatet fullkomligen osar interaktiv serietidning i begreppets allra bästa innebörd.

Liksom i Spider-Man 2 finns hela Manhattan avbildat och för att spelaren ska kunna svinga förbi faster May har även Queens inkluderats. Treyarch insåg problematiken med föregångarens millimeterprecisa tolkning av staden och har till Ultimate Spider-Man kortat ned skyskraporna en aning för att göra staden mer överblickbar och nätsvingandet mer jordnära. Likaså har man passat på att lägga till byggnader som Empire State University och Baxter Building som finns i serien men inte i den verkliga förlagan.

Brian Michael Bendis, som skriver manus till serien, står för story liksom all dialog. Spelet kommer att fungera som något av en parallellhandling till serien efter händelserna i #39, det vill säga efter det att Peters barndomskamrat Eddie Brock förvandlas till den svartlila, mycket elaka tentakelbiffen Venom. Som spelare kommer man att växelvis få axla rollen som Spindelmannen och Venom under spelets gång vilket bäddar för två vitt skilda upplevelser. Spindelmannen litar till sin snabbhet och smidighet medan Venom kör på med rå styrka och en rejäl dos brutalitet. När Spindelmannen svingar sig mellan husen på klassiskt manér hoppar Venom på taken som en annan Hulk.

Som Spindelmannen får spelaren trycka som en galning på axelknapparna för att orka lyfta en bil medan Venom lyfter och slungar iväg samma bil med ett enkelt knapptryck. Spindelmannen måste se till att rädda civila och bete sig allmänt hjälteaktigt, Venom däremot har inga sådana moraliska kval utan är bara ute efter att röja runt och riva New York i största allmänhet. Faktum är att då den genmanipulerade biodräkten konstant tuggar i sig av Eddie Brocks hälsa måste man som Venom då och då slänga ut en tentakel, dra till sig någon bov (eller helt oskyldig gammal dam) och, så att säga, "suga musten" ur dem. Är man en stor lila superskurk så är man.

Någon fullständig lista på medverkande karaktärer har inte Activision släppt ifrån sig även om några som Rhino, Beetle och Electro redan är bekräftade. Man menar dock att Ultimate Spider-Man kommer innehålla fler Marvel-karaktärer än något tidigare Spider-Man-spel vilket lovar gott. Som en försmak dyker Wolverine upp redan i inledningen och det viskas om att klassiska skurkar som Sandman och Green Goblin lurar längre fram. Som grädde på moset ryktas det även att spelare kommer få reda på vad som egentligen hände med Peter Parkers och Eddie Brocks föräldrar, något som ännu inte avslöjats i serien. Kort sagt: julafton för alla Spindelmannen-fans.

Spider-Man 2 introducerade ett helt underbart kontrollsystem för att klättra/hoppa/svinga sig runt i sin omgivning och kombinerade detta med full frihet att ta sig vart som helst. Att kasta sig ut från toppen av Empire State Building, dyka ner mot gatan i dödsföraktande hastigheter för att i sista sekund skjuta iväg ett nät och elegant svinga sig över huvudena på New Yorks förbluffade fotgängare var en ren adrenalinkick. Och så länge man höll sig bland hustaken lyckades Treyarch med att förmedla upplevelsen av att vara en genetiskt modifierad ung man iförd rödblå trikå på ett trovärdigt och framförallt underhållande sätt. Den Spindelman som vågade sig ner på marken insåg dock snabbt att spelet också led av en rad brister. Urusel uppdragsdesign (alla uppdrag gick ut på att slå ner bovar, rädda byggnadsarbetare eller möjligen, om man hade riktig tur, hämta en bortflugen ballong), lamt röstskådespeleri, halvflummig kontroll samt grafik i Nintendo 64-klass gjorde Spider-Man 2 till en mycket splittrad upplevelse. Lika härligt och avslappnande som det var att slipa på sin nätsvingarteknik högt ovanför marken, lika tröttsamt och enformigt var det att försöka avancera framåt i handlingen.

Treyarch lovar och svär att dessa problem ska vara avhjälpta till uppföljaren; uppdragen kommer att vara roliga och varierade, Manhattan kommer vara fullproppat med saker att se och göra och stridssystemet kommer vara finslipat. Ett orosmoln på himlen är att kameran -som ständigt strävade mot Spindelmannens död i förra spelet- inte nämnts i raden av förbättringar. Om detta fixas till har dock Ultimate Spider-Man potential att bli en angelägenhet även utanför (den visserligen stora) skaran inbitna fans.

Av det jag hittills sett verkar det ändå som att Treyarch är på rätt väg och ambitionsnivån är det verkligen inte fel på. Låt oss bara hoppas att de kan hantera Activisions förtroende och fansens förväntningar. För som vi alla vet: "with great power comes great responsibility".