Under the Waves

Inget smärtar ett pappahjärta som barn som far illa, eller dör. Inte sällan blir jag då alldeles apatisk och de känslorna går inte riktigt styra, heller. Och det borde de väl heller. The Walking Dead (Telltale) grep tag i mig genom att slå an på de känslosträngarna och The Last of Us gjorde exakt samma sak. Starka, minnesvärda, märkvärdiga spelupplevelser där karaktärerna stod i fokus, där omgivningen präglade dem och där jag fick bli en vital del av det gripande berättandet.

Nyligen släppta äventyret Under the Waves har som ambition att göra samma sak. Sam är professionell dykare och arbetar flera hundra meter under den vackra Nordsjöns yta. Hans uppdrag kretsar kring problemlösning samt utforskning och Sams ensamhet är precis som havet i sig en av spelets mest påtagliga karaktärer. Sams fyraåriga dotter Pearl är död. Hennes död krossade såklart hans hjärta och det blir havets mörkblå djup, den ekande tomheten och lugnet där nere som får lov att fungera som en metafor för hans lidande. Djupet representerar Sams sorg. Isoleringen hans saknad och Under the Waves gör ett strålande jobb med att förmedla detta och bygga atmosfär.

Under the Waves är vackert både estetiskt och tematiskt.
De dagliga sysslorna och allt det utforskande som Sam arbetar med blir en del av hans sorgeprocess och det främmande, enorma havet och dess ovisshet ett slags sätt att försöka hantera det som ovanför ytan inte gått att processa. Regelbundna telefonsamtal till sin fru Emma blottar hans känsloregister samtidigt som han försöker lugna en ensam, plågad maka som inget annat vill än att han ska återvända hem, till ytan - igen. Detta medan Sams chef Tim också ringer ned till havsbotten med jämna mellanrum för att delge statusrapporter samt dela ut nya uppdrag. Den mer vokala delen av berättandet i det här spelet fungerar väldigt bra, men det är storyn som berättas via miljöerna, musiken, atmosfären samt den ensliga tystnaden där nere, som spelar som störst roll.

Det råder ingen tvekan om att utvecklarna Parallel Studio har ett alldeles särskilt förhållande till havet då Under the Waves på flera sätt kan ses som ett kärleksbrev till "Det stora blå". Sällan har djupet varit så vackert och så inbjudande atmosfäriskt som i det här spelet och sällan har havet känts så otroligt stort, och ombytligt. Det kryllar av liv under ytan och Sams uppdragsstruktur är välbyggd precis som variationen på hans olika sysslor. Spelar gör man via ett tredjepersonsperspektiv och med hjälp av en ubåt finns det gott om uppdrag som kräver att man utforskar delar av havet med den. Stora valar, pyttesmå sköldpaddor, enorma fiskstim och allt där i mellan påminner Sam om hur vackert livet är och hans resa under ytan är tänkt att inge hopp. Med det sagt blir det vid flertalet gånger så sorgligt och så mörkt att jag varit tvungen att svälja den där klumpen som bildats i halsen.

Under the Waves är kort men tight. Det tog mig cirka fyra timmar att spela igenom det och även om det kan verka fjuttigt så var det precis lagom långt för egen del. Det finns inga fillers här, ingen egentlig upprepning för att dryga ut speltiden och det blev för egen del aldrig långtråkigt eller frustrerande. Istället har Parallel Studio byggt en upplevelse som lugnar, som griper tag och som lämnar avtryck. Det finns också en ton här som rimmar på en slags miljömedvetenhet, att vi måste värna om våra hav och om allting som lever där i, och även där lyckas utvecklarna väldigt väl med balansen. Deras budskap blir aldrig påtvingat eller forcerat - bara finstämt och tänkvärt.

Ett fyra timmar kort äventyr som kommer att stanna kvar i flera år framöver... Det är vad som erbjuds här.
Designen är urtjusig med en slags retrofuturistisk estetik som jag verkligen gillar. Mixen mellan minimalism och stilism är lyckad och havsdjupet är vackert på ett sätt som jag inte hade förväntat mig, här. Efter att ha levt på botten i det alldeles utomordentligt atmosfäriska Subnautica hade jag på förhand inte trott att det här spelet skulle trumfa den undervattensupplevelsen sett till skönhet, atmosfär och variation men det har den gjort, trots sin blyga speltid på endast fyra timmar. Det enda egentliga minuset jag har är att Sams ansiktsanimationer i en del av nyckelscenerna (samtalen med Emma) inte förmedlar så mycket som en enda känsla, vilket såklart är synd och skam. Hör borde utvecklarna lagt ned mycket mer tid och köpt på sig ett ansiktssystem i klass med Senua eller The Last of Us: Part II för att verkligen cementera hans lidande i de där superviktiga ögonblicken. Men-men, man kan verkligen inte få allt och jag vill sammanfattningsvis råda dig att spela detta. För det är minnesvärt, vackert, rogivande och finstämt.