Underdogs

Det finns en hel del koncept som borde fungera fantastiskt i just VR. Med ett så skralt utbud som detta format bjuder på så är jag ofta förvånad över att utvecklare inte passar på och tar dessa idéer, skapar riktigt bra spel och sedan matar en hungrig publik. Samtidigt som jag såklart jag förstår riskerna. Den största av dessa är förmodligen att det når en ganska liten publik oavsett hur bra det som erbjuds är. Till och med en sådan fenomenal titel som Half-Life: Alyx når tyvärr inte den skara som det borde göra, mest eftersom VR är såpass dyrt och även inte så lättillgängligt som att slå sig ner med en handkontroll och köra igång. Men nu ska vi främst prata om just en sådan idé snarare än att fälla tårar över VR som helhet.

I Underdogs placeras du inuti en gigantisk robot och släpps loss på en arena. Här ska du sedan besegra en våg med fiender. Spelet har ett rogue-like koncept så om du dör på en så kallad "run" får du helt enkelt börja om från början. Detta är Underdogs i ett nötskal men det vore givetvis ingen vidare recension om vi inte granskade detta lite mer noggrant.

Det gäller att ta tillvara på skickat på sin robot innan man ger sig ut i en fight.

Det första jag lade märkte till var hur otroligt responsiv kontrollen var. Detta är ett sådant område där jag ofta upplevt att VR har problem. Men att svinga mina gigantiska armar var otroligt följsamt. Det känns verkligen som att de följer rörelserna hur jag än gör, och eftersom slagen jag kan utdela också göra extra skada om jag svingar snabbare så är detta såklart viktigt. Drar jag armarna långt bakom och svingar de framåt i en snabb rörelse delar de alltså ut mer skada än om jag bara gör lite kvicka jabs. Detta medför ju dock att man själv som spelare mer fysiskt aktivt måste röra på sig. Och ja, Underdogs kräver att man inte har några möbler man kan råka misshandla. Det går dock bra att spela sittandes men kräver lite yta runtom dig så att du kan vifta på.

Förutom att då vifta på dina armar och dela ut stryk så tar du dig fram på ett väldigt unikt vis med. Du trycker ner två knappar på kontrollen och liksom hoppar framåt. Tematiken här är att efterapa en Gorilla och även om systemet efter ett tag blir lite tröttsamt så är det precis lika följsamt som att slåss. Du kan också göra rejält med skada genom att hoppa in i fiender på detta viset. För fiender. De kommer i mängder. Du befinner dig på en arena och så öppnas olika portar och så dyker de upp. Det är allsköns olika sorters robotar och så gäller det då att förstöra dem innan de tar död på dig. Mellan de olika slagsmålen kan du sedan repetera din robot, köpa och uppgradera samt anlita några fuffens typer som ser till att dina fiender startar med mindre i liv. Sedan följer också en lite berättelse som återskapas i en serietidnings-liknande stil.

Du kan mellan varje run reparera samt köpa nya uppgraderingar till din robot.

Jag hade faktiskt ganska roligt den första timmen och de första omgångarna. Visst att min robot gick i bitar och jag fick starta om och ändra min taktik och lära mig att svinga och undvika bättre. Men tack vare suverän spårning och att rörelserna då överfördes så bra så trivdes jag rätt bra där inuti min stora robot. Det blir stundtals väldigt frenetiskt, jag ändrade en av mina armar till ett sågblad och precis som så ofta förr med ett rogue-like så börjar man tänka efter vad gör uppgradering och belöningar som fungerar bäst i det lång loppet. Man kan utrusta sin robot med allt ifrån saker som ger mer ren fysiskt skada och givetvis också göra själva buren som omger föraren starkare. För bryts den sönder och då exponerar dig är du inte långt ifrån en säker död.

När jag delade ut svingar som dunkade ner robotarnas liv började jag fantisera om ett boxnings-spel där denna följsamhet och slag kände såhär bra. Sedan när jag gjort ett antal rundor så märkte jag att jag började tröttna rejält. Jag anser givetvis att en utvecklare ska göra det spel de vill, men när jag satte mig bakom spakarna på min gigantiska robot så hade jag faktiskt hoppats på något annat än att enbart slåss på den där arenan. Visst att man försöker variera det med olika motstånd och en berättelse att hänga med i - men det blir otroligt enformigt i längden. Att hoppa runt och veva tröttnade jag snabbt på, helt enkelt. Att spelet då är ett rogue-like skapar en viss utmaning och att varje fight verkligen betyder någonting. Det betyder också att det blir väldigt tröttsamt att köra om, framförallt de första, fighterna när man dör och så börja om på nytt. Vanligtvis brukar jag känna att sådant här skapar en vilja att lyckas och att ge sig fan på att man kan klara det bättre. Här bidrar det tyvärr inte till det eftersom det mest bara blir jobbigt att få slåss mot samma våg av robotar igen. Jag hade hellre sett att man dumpade det till förmån för mer linjära banor och sparade framsteg.

Att dela ut slag är otroligt responsivt men tyvärr görs det på trista arenor mot trista fiender.

Rent visuellt använder sig Underdogs av en tecknad stil som fungerar ganska bra. Allting har en egen identitet i alltifrån design på karaktärer till fienderna. Arenan är dock inte världens mest spännande plats rent visuellt. Här finns lite fällor och bråte utplacerat, men den känns ganska sparsmakad och klaustrofobisk. Även om fienderna är bra animerade så blir det också mycket upprepningar av dem. Vi bjuds på lite olika typer av fiender men de upprepas också ofta eller är olika varianter med lite ändrad storlek. Ljudet består av ett försök till coola one-liners och en överlag "tuff" attityd som visserligen passar spelets tema, men också känns ganska löjligt. Det är väl en smaksak, såklart, om man står ut med det där lite "YEAH"-temat men för mig blev det bara ytterligare en enformig sak. Jag hade gärna hellre sett att riktigt episk musik fick ackompanjera fighterna för att göra det lite mer inlevelsefulla.

Vill man hitta en större fördel så är det att för den som söker VR-spel som bjuder på lite träning, så kan detta absolut fungera. Kör man ett längre pass så märker man hur de där svettdropparna pressas fram och armarna får verkligen jobba när de konstant vevas runt. Både för att slåss och för att ta sig fram.

Tyvärr lyckades Underdogs inte imponera på mig mer än den initiala glädjen över att kontrollen var så tight. Att sitta inuti en robot är fräckt, men det som dyker upp framför en hade behövts vara mer engagerande än vad man bjuds på. Det är ett intressant koncept som rent underhållningsmässigt bara blir upprepande. För hur coolt det än är att sitta inuti en gigantisk robot och dela ut de där första välriktade slagen så var det ingenting jag längre tyckte var särskilt roligt efter några timmars spel.