Valhalla Hills

Odin gillar inte mig. Hans egen son. Hans eget mytologiska kött och blod. Han tycker inte att jag är av det rätta vikingavirket. Medan andra barn klubbar ihjäl vilda jättevargar, plundrar grannbyar och dricker mjöd som om det vore vatten, huserar jag på den andra sidan av spektrumet. Jag har inget intresse av att vare sig vara ond mot djur eller vara en professionell snattare. Och det starkaste jag dricker är varm O'Boy. Mina intressen ligger istället i att bygga saker. Att få mecka, pilla, serva saker. Det är det som ger mig power. Det är det som är najs.

Men det tycker inte min pappa Odin. Därför har han avvisat mig från de stupade krigarnas hall och förpassat mig och en handfull andra, lika oimponerande vikingar, till den stora blå runda kulan som kallas för Midgård. Det är mitt straff. Ett straff som jag helt enkelt inte accepterar. Därför har jag bestämt mig för att bygga min väg upp till Valhalla och min pappas hjärta. Men vägen dit är lång och den vaktas av många onda fiender. Dessutom har jag ingen bil.

Midgård må vara en främmande plats men här är gräset alltid grönt, stugorna alltid varma och mjödet är alltid närvarande. Inte så pjåkig plats, trots allt.

Vid första anblick ser det ut som att den tyska studion Funatics träffat mitt i prick. Vikingar, gudomliga krafter, charmig grafik och mysig musik. {Valhalla Hills} påminner mig kraftigt om den gamla strategipärlan {The Settlers} II. Inte direkt en dålig referenspunkt.

Jag spelar alltså som den fiktiva bygg-guden Leko och mitt jobb är att bygga mindre byar på slumpvis terrängformade öar för att på så sätt kunna vara värdig nog att passera ett gäng portaler som ska ta mig stegvis tillbaka till Valhalla. Bygga är dock inte det enda som görs här. Det blir även en hel del möten med vilda djur, onda monster och vresiga jättar som vaktar portalerna. Jättarna går däremot att undvika om jag istället väljer att bygga ett altare för dem där jag diplomatiskt offrar naturresurser i deras namn.

När det kommer till resurser så är de tack och lov limiterade. Om det är något jag avskyr med vissa strategispel så är det när utvecklare dumpar femtioelva stycken diffusa resurser att hålla reda på samtidigt som de ger mig en socioekonomisk lektion i hur allt ska hanteras. I {Valhalla Hills} är resurshanteringen oerhört strukturerad och lättillgänglig. Skog ger mig trä som i sin tur ger mig plankor. Veteplantager ger mig vete som i sin tur kan, om man bygger ett bageri, ge mig bröd. Fiskare och jägare lägger mat och päls på bordet... och så fortsätter det. Dessutom är allt sammankopplat på ett eller annat sätt, något som ger åtminstone mig en härlig synergikänsla.

Frostjättar är ett stående inslag. Öppnar du en portal får du vara beredd på att möta en mindre hord arga ismonster.

Det är inte den enda känslan jag får när jag spelar {Valhalla Hills}. Så fort mina ögon får syn på grafiken får jag ett obeskrivbart infall av att krama en nallebjörn. Funatics har verkligen tagit vara på Unreal 4-motorn och ritat upp en otroligt gullig värld fullproppad med söta vikingar. Ja, Funatics har lyckats göra vikingar söta. En jäkla bedrift!

Funatics har även lyckats få till ett härligt soundtrack. Om du gillar en blandning mellan fioler och mandoliner då kommer du garanterat gilla {Valhalla Hills} ultramysiga soundtrack. Det blir extra intressant när man hamnar i handgemäng med en fiende, då ökar musiken ett par takter och förvandlas snabbt en till knäppinstrumentsfest.

Valhalla Hills har en växlande dagsrytm. Det låter mer imponerande än vad det är. Visst är det trevligt att se en flammande brasa i mörkret men där stannar det.

Här tar det roliga slut. Även om jag gillar grundkonceptet, den mysiga grafiken och {Valhalla Hills} härliga soundtrack, är spelet inte utan brister. Det första som tar bort minst en pinne från betyget är den olidligt bångstyriga kameran. Jag kan för allt i världen inte förstå varför utvecklarna valde att inte låta mig vrida på kameran. Detta är ett strategispel, varför i hela friden låter ni inte mig se min by rakt uppifrån? Man är begränsad till att se allt snett uppifrån och den enda valmöjligheten man har är att zooma in och ut. Inte nog med att detta är otroligt irriterande, det förstör även en del av spelmekaniken. Jag vet inte hur många gånger jag har placerat en byggnad bakom ett träd eller en enorm sten för att sedan kämpa likt en dåre för att lokalisera det igen endast för att jag inte kan vrida på kameran. Oerhört märkligt beslut.

Efter ett par timmar började jag även undra om det finns mer till {Valhalla Hills} än att bara bygga en fungerande by, slåss lite grann och passera en portal. Det sorgliga svaret är nej, det finns egentligen inget mer än det. Jag får en processuellt genererad ö som jag sedan bygger min by på. Sakta men säkert låser jag upp nya byggnader som ska hjälpa mig på traven samt nya fiender som ska öka svårighetsgraden. Under tiden ska det samlas på resurser, slåss och byggas lite till. Därefter ska det byggas lite till. Och lite till efter det. När man väl har besegrat portalvakterna, är det bara att börja om på en ny ö. Det hela blir... ganska tråkigt efter ett tag, tyvärr.

Hamna på en ny ö, bygg en ny by, slåss mot nya fiender. Sedan är bara att göra om allt igen. Det blir, tyvärr, tråkigt efter ett tag.

Jag inser även att det egentligen inte är jag som styr mina vikingar, det gör de själva. Mitt uppdrag är snarare att bana väg för dem, något som kan tolkas bokstavligt då jag jämväl uppmanas till att bygga faktiska vägar till och från olika byggnader. Visserligen är vikingarnas artificiella intelligens tämligen logisk men det tar tyvärr bort känslan av att man är en aktiv spelare. Istället är jag... ja, en Gud som skapar genomförbara öden för mina vikingar. Vissa kanske gillar denna approach, men inte jag.

Nej, Odin har kanske rätt ändå. Jag borde kanske försökt vara som alla andra. Brottats med vilddjur, gjort livet surt för grannfolket och badat i mjöd. Istället envisades jag med att bygga grejer vilket i slutändan ledde till att jag förvisades till Midgård. Visserligen ser det trevligt ut här och musiken är mysig. Dessutom är allt väldigt pedagogiskt upplagt och lätt att lära sig. Men samtidigt blir det ganska långtråkigt efter ett tag.