Vampire Night

Blotta tanken på ett House of the Dead 2 med taktikmomenten från Time Crisis är svindlande. Nu är i alla fall Vampire Night här, och jag kan inte låta bli att le när de forna ärkefiendernas logos visas tillsammans vid spelets uppstart.

Det kunde knappast börja bättre. Att det var ett vampyrspel var jag väl införstådd med redan innan. Men till och med spelets laddningsskärmar bidrar till att sätta en hög närvarokänsla med ockulta symboler och liknande. Därefter introduceras en del ondingar samt våra båda hjältar Light och Shadow. De sistnämnda är arketyperna för hur man lämpligen beter sig och klär sig vid vampyrjakt. Långa slängkappor, grava attitydproblem och solglasögon underlättar uppenbarligen vid kamp mot mörkervarelser.

Själva spelet är fruktansvärt coolt. Hur jag än vänder och vrider på det så är design, figurer, monster och interiörer så välkomponerande att man bara vill ha mer. Själva grundhistorien är lika lam som man kan förvänta sig i ett spel av denna typ. Men på samma gång så har man egentligen bara en avtryckare för att förändra spelets gång, och jag har således svårt att kritisera handlingen. Skräckfilmers enda djup är annars de kvinnliga rollpersonernas urringningar.

Rent grafiskt sett hör inte Vampire Night till de mer avancerade spelen, det är dock fortfarande ett kompetent hopsatt verk som lämnar påtagliga eftertryck, tack vare den tidigare nämnt mästerliga designen. Inga tekniska missar eller liknande drar ner omdömet. Vad det gäller det audiovisuella så är det desto bättre. Tunga effekter blandas med figurernas klockrena dialog modell b-skräckis och gotisk musik.

Namcos ljuspistoler är verkligen ett kapitel för sig. Med makalös precision och gedigen kvalitet tar de lätt hem priset för bästa pistol för hemmabruk. Tack vare dessa ljuspistoler går det förvånansvärt bra att skjuta på fiendernas ofta små träffpunkter. Spelets bossar erbjuder sedvanlig action där en viss del av ett monsters kropp ska beskjutas flitigt. Stressmomenten är många och inte sedan mina strider mot Magician i House of the Dead 2 har jag skjutit så frenetiskt. Skickligt invävda stressmoment används flitigt, och de gör verkligen att man måste sitta på maximal helspänn, hela tiden.

Vampire Night är riktigt kul på en spelare, men liksom de flesta andra moderna skjutspel så kommer det allra mest till sin rätt på två spelare. Light och Shadow tar sig själva på största möjliga allvar, och dialogen känns lite roligare när man har en polare som kan sitta och skratta lite åt deras makalösa oberördhet inför svåra situationer. Vidare får man ett helt annat taktiskt överläge när två stycken sitter och gör upp om vilka som ska skjutas samt när och hur. Spelet är så pass innehållsrikt och roligt att försöka maxa rekord på att man gärna återkommer till det långt senare efter att man klarat ut spelet.

Avslutningsvis vill jag bara uttrycka en önskan till Sega och Namco, eftersom de numera uppenbarligen gärna hjälps åt med spel: Snälla slå ihop Tekken och Virtua Fighter och gör för 3D-slagsmål vad SNK och Capcom gjorde för 2D-slagsmål med sitt makalösa Capcom vs SNK 2. Jag lovar att köpa ett ex!