Vietcong

Det enda jag hör är mitt bultande hjärta och djungelns inferno. Hade jag
sett rätt? Var det ett ansikte jag såg genom lövverket, eller hade hettan
och fukten spelat mina trötta ögon ett grymt spratt? Kanske var det en apa, eller en vattenbuffel? Jag torkade misstankarna och svetten ur ansiktet och fortsatte sakta framåt. Jag har nu avancerat fem kilometer genom den täta undervegetationen och jag längtar hem. Känslan av att allt är min fiende, varje sten, varje jordhög. Vetskapen att allt snabbt kan förvandlas från ett livlöst objekt till en kakofoni av fientlighet börjar ta sin tribut. Det har börjat regna. Genom djungelns gröna tak strilar vattnet över mig och på stigen börjar genast regnets rännilar komma ringlande. Bakom mig hör jag ett sakta rassel från grenverket. Jag har endast min nu osäkrade automatkarbin mellan mig och ljudet. Sakta, mycket sakta vänder jag mig hukande om. Jag ser inget. Med blicken avsöker jag terrängen bakom mig medan jag sakta trevar mig baklänges mot närmaste träd. Jag måste komma i skydd, osedd och ohörd. Nästan innan jag hör snäppet förstår jag, det lilla extra motståndet under min högra känga viskade mitt dödsbud. Stephen R. Hawkins, välkommen till helvetet.

Välkommen till Vietnam. Året är 1967 och du är Steve Hawkins, chef för grupp A-216 ur 5th special forces group. Djungelkrig är vad som står på menyn och det i alla dess former och färger. Utvecklarna försöker sig på i stort sett alla Vietnamfilmer du sett (utom kanske Rambo). Du får smyga dig igenom klaustrofobiska tunnlar och bemanna M60-kulsprutor
hängandes ut genom helikopterdörrar. För att inte tala om att ta dig till
fots genom en djungel fylld av försåtsmineringar, fällor och en fiende som är mer hemmastadd och van djungelns faror och möjligheter. Du är på deras hemmaplan och i ärlighetens namn känner du inte till spelets regler.

Vietnam är fyllt av faror. Snubbeltrådar som utlöser både det ena och det andra är något man alltid måste se upp för. Den som rusar fram blir hårt och snabbt straffad. Nej, det gäller att röra sig sakta och försiktigt. Att vara på sin vakt. Är det inte en rishatt bakom stocken? De atmosfäriska effekterna bidrar till att skapa en känsla av osäkerhet och man kan aldrig riktigt slappna av.

Ofta, men inte alltid, har man sin grupp med sig. Även om de kanske inte är de smartaste killarna som gjorts av polygoner är de användbara,
specialiserade och enkla att ge order. Spelets uppdrag är varierande.
Eftersom man ingår i ett specialförband så får man spela flera roller.
Ibland är det reguljära infanteriuppdrag, andra gånger får man själv smyga sig igenom natten för att ställa till med eländigheter. Variationen på uppdragen är spelets främsta styrka.

Spelet har dock ett antal problem.En djungel är inte den lättaste miljön att datorgenerera och även om Vietcong bjuder på en hel del buskage och andra grönsaker så når det inte riktigt ända fram. Banorna är väldigt linjära och du kommer sällan att ens ha möjlighet att gå vilse. Man kan dra paralleller med Medal of Honor: Allied Assault. Där sköts dock på ett smidigare sätt och man känner sig inte lika begränsad som i Vietcong. Det hade inte skadat med lite intelligentare AI heller. Fienderna är inte heller de vassaste knivarna i lådan om man säger så. Då banorna och miljön är så som den är så hade det funnits läckra möjligheter för fienden att göra taktiska manövrar långt bortom det de nu klarar av.

I spelets multiplayerdel har du möjligheten att ta på dig bästa gåbort-pyjamasen och som Vietcong med AK-47 i hand göra livet kort för dina kamrater. Det handlar helt enkelt om djungelkalas.

Utvecklarna av Vietcong har försökt sig på balansgången att göra spel av
ett av förra århundradets mest omdiskuterade konflikt. Bortser man huruvida det är politiskt korrekt eller inte så kan det stundtals vara riktigt underhållande. Står man ut med några tekniska missar och att spelet är väldigt linjärt så kan Vietcong vara ett riktigt lyckat tillskott till
samlingen.