Viewfinder

Då och då dyker det upp ett indiespel som man bara inte kan låta bli att fascineras av. Den här sommaren har det för min egen del varit Sad Owl Studios pusselplattformsspel {Viewfinder}. Detta bedårande äventyr erbjuder pussel som inte liknar något jag sett tidigare eftersom det leker med perspektiv på ett verkligt förvirrande och förbluffande sätt, samtidigt som det är otroligt enkelt att förstå på en grundläggande nivå. Det är en balans som är väldigt svår att hantera, och nu när Viewfinder är här kan jag berätta för dig att det levererar. Med råge.

Idén är att gå in i en bisarr simulering som en gång skapats av en grupp genier på jakt efter svar och teknik som kan hjälpa till att rädda den verkliga världen. Det ska dock sägas direkt att handlingen inte är så övertygande eller viktig för Viewfinder-upplevelsen. Den finns där och berättas på ungefär samma sätt som i Graceful Decays {Maquette}, till exempel med ljudfiler och post-it-lappar och andra småsaker som kontinuerligt ger dig fragment ur berättelsen och målar en bild av vilka dessa "genier" var och vad som fick dem växa ifrån varandra. Men handlingen står aldrig i vägen eller får mig att stanna upp för att ta del i vad som händer på samma sätt som i nämnda Maquette, vilket aggressivt bakade in känslor i sitt narrativ. Viewfinder är kort och gott först och främst gameplay.

Jag tänker fortsätta jämföra Viewfinder med Maquette och hur det pusselspelet lekte med storlek och skala på ett sätt som var både unikt och fräscht. Här får jag en liknande upplevelse men med perspektiv som viktigaste verktyget för att skapa underhållning. För att slutföra pusslen måste du använda fotografier och bilder för att skapa nya delar av en utmaning. Haken är dock att det finns pussel att lösa på varje bana, och dessa ger mig i uppgift att hitta batterier för att driva teleportern till nästa bana, eller att ta reda på hur man kommer igenom blockerade dörrar och fasta ytor. Det kan verka enkelt att ta ett fotografi av en bro för att bokstavligen överbrygga gapet mellan två plattformar, men när spelet fortskrider och du introduceras till en kamera, kopiator, multipla verkligheter och så vidare, blir utmaningen exponentiellt svårare och börjar verkligen tära på min uppfattning och logik.

Det här äventyret har en helt unik stol som används smart.
Pusslen är egentligen mycket enkla, men de kommer få dig att klia dig i huvudet halvt chockerande ofta och vända ut och in på din hjärna. Då Viewfinder inte har något tips-system kan du lätt fastna på ett pussel eftersom det inte finns något sätt att hoppa över en bana på, och du måste slutföra varje nivå på ett mycket linjärt sätt för att nå nästa. Men lösningen på ett pussel ligger vanligtvis precis framför dig, och du måste bara tänja på logikens gränser för att knäcka dem, vilket kan vara både rejält utmanande men också en mycket tillfredsställande prestation

Till skillnad från vissa pusselspel som fortsätter och matar på med pussel efter pussel, är Viewfinder återigen mer lik Maquette eftersom det är en mer sammanhållen och väl genomtänkt upplevelse. Varje bana är kort men kärleksfullt utformad med unika problem att ta sig an. Det känns aldrig som att det blir repetitivt, och tack vare de många påskäggsliknande hemligheterna och knepen finns det alltid ett roligt sätt att förlänga din tid på varje bana, bland annat genom att hitta samlarobjekt som är unika för kapitlen i titeln.

Var beredd på hjärngympa utöver det vanliga.
Sedan har vi presentationen, som verkligen är i toppklass. Viewfinder har en charmig estetik, en som gör att jag ofta tar mig tiden att uppskatta skönheten på en bana innan jag försöker lösa dess pussel. Musiken är avslappnande och rogivande, och röstskådespeleriet, när du upptäcker filerna som finns utspridda, är karismatiskt och livligt och ger liv åt var och en av de respektive karaktärerna som är inblandade i berättelsen.

Även om det kan verka lite pessimistiskt av mig att säga det, så förväntade jag mig buggar och problem med tanke på den unika spelstilen som ju öppnar för så många sorters experimenterande. Men det gjorde jag aldrig. Viewfinder känns väldigt polerat och tight och detta gör bara upplevelsen ännu mer speciell och uppslukande.

Det finns en berättelse, vilken dock utforskas väldigt lite,
Viewfinder är verkligen unikt och fräscht. Det här är ett helt fantastiskt pusselspel, ett som sticker ut i en mättad genre och lämnar mig med en känsla av förundran och förvåning efter varje bana. Jag tycker fortfarande att berättelsen saknar lite tyngd och att den skulle kunna använda några mer övertygande sätt att berätta en historia (utöver att förlita sig på upptäckbara ljudfiler). Men överlag är det svårt att inte bli imponerad av det här äventyret och den typ av uppslukande pusslande som det erbjuder. Jag är härmed officiellt ett fan av Sad Owl Studios förmåga att krossa min uppfattning om verklighet och logik och ser fram emot att få se vad de levererar i sina framtida verk.