Virtua Fighter 4

Jag ska inte sticka under stol med att fightingspel hör till mina absoluta favoritgenrer. Virtua Fighter har dock haft en svacka för mig efter Dreamcast-versionen av Virtua Fighter 3, som på många sätt inte riktigt höll måttet. Lovorden över del fyra från en enig internationell spelpress samt utvecklaren Yu Suzukis uttalande om att Virtua Fighter 4 är det bästa han producerat lade dock ribban högt på mina förväntningar. Och såhär efter att ha avverkat ett tjog timmar med Virtua Fighter-gänget kan jag inte annat än stämma in i hyllningskörerna! Spelet är verkligen något alldeles extra och innan man bemästrat ens en enda figur till fullo har man spenderat mer timmar med Virtua Fighter 4 än vad man gör med ett normallångt rollspel.

Rent grafiskt är inte Virtua Fighter 4 den omedelbara höjdare många kanske väntat sig. Visst är figurerna oerhört välgjorda med ett polygonantal som är riktigt imponerande. Men samtidigt gör avsaknaden av antialiasing att bilden blir flimrig och efter långa stunder tröttsam att se på. Tidigare har ett nytt Virtua Fighter lanserats på den senaste hårdvara som finns att tillgå samt inneburit ett oerhört steg framåt rent grafiskt. Den trenden fick upphöra i och med att det helt enkelt inte finns någon arkadhårdvara längre som utklassar konsolerna för hemmabruk. Virtua Fighter 4 rullade på en arkadhårdvara som mest var besläktad med Dreamcast, Naomi 2. Många kanske undrar om Dreamcast hade kunnat göra Virtua Fighter 4 mer rättvisa än Playstation 2, men det är tveksamt. Däremot kan jag heller inte kategoriskt säga att det per automatik ser bättre ut till PS2 än det skulle ha gjort till Dreamcast.

Att spela Virtua Fighter är ett kapitel för sig. Det är väldigt lätt att bara ta upp handkontrollen och göra lite enkla kombinationer utan att verkligen penetrera spelet ordentligt. Det har en knapp för att slå, en för att sparka och en för att blockera. Alltså ett i grunden tämligen enkelt upplägg. Dessbättre innehåller det mer än så och djupet i spelet är helt makalöst, det är faktiskt så pass omfattande att lära sig en figur att spela med att jag direkt skulle avråda de som vet med sig att de inte vill lägga ner tid på att traggla virtuell kampsport att köpa detta spel. Varje figur har sina helt egna kontringar, man måste hela tiden avväga vilken attack man ska göra utifrån var motståndaren står och om det finns en vägg i närheten. Vidare så kan figurerna ställa sig i olika så kallade "stanser", alltså olika utgångspunkter för vidare slagsmål. Det gör att varje spelfigur nästan känns som flera figurer man måste behärska.

När det kommer till hemmaversioner av arkadspel från Sega så har de allt som oftast lidit av att vara en kopia av originalet, det vill säga som gjorda för att matas in tior i för explosiv underhållning. Detta har medfört att spelen tappar i livslängd och alltför snabbt blir tråkiga. Lyckligtvis är Virtua Fighter 4 ett undantag på den punkten. Förutom ett väl utvecklat läge där man genom coachande skapar en egen datastyrd spelfigur finns ett av de mest omfattande träningslägena jag sett. Trots några små missar i det så är det verkligen här man ska börja om man nu har för avsikt att bli duktig. Spelet får också mer liv tack vare ett läge kallat Kumite, där man matchas mot andra figurer skapade av både proffs och AM2 själva. Det känns verkligen att man spelar mot figurer som inte bara är en datorkontrollerad motståndare, utan oftast har mer tanke bakom sig.

Det kanske allra roligaste i enspelarläget är att göra en egen användare knuten till en viss fighter. När man sedan slåss, både i tvåspelarläget och i Kumite så sparas statistik. Spelar man bra avancerar man sedan i rang samt får möjlighet att vinna extra saker man kan ändra sin figurs utseende med. Dessutom kan man på detta sätt spara statistik på sin figur individuellt under alla matcher man någonsin spelar. Synnerligen trevligt. Dessvärre är det inte så bra löst när man är många som spelar, och flera vill använda sin egen hopkomponerade figur samt jaga statistik.

Men det är ändå på två som fightingspel skall spelas och här utgör Virtua Fighter 4 inget undantag. Tack vare det djupa systemet finns verkligen chans att få variationsrika och unika matcher varje gång. Dessutom har de tidigare så hysteriska hoppen som varit ett direkt avbrott i matcherna här tonats ner. Visserligen kan man fortfarande göra liknande hoppattacker, men nu flyger figuren i alla fall inte tre meter upp i luften.

Arenorna är riktigt trevliga. Ett flertal olika finns, varav flera är nya versioner på klassiska Virtua Fighter-banor, vilket gör att det inte blir enahanda och man sitter gärna match efter match och slåss mot sina kompisar. Intressant för den insatte kan vara att se vilka banor och effekter Tecmos Team Ninja plankat till deras eget Dead or Alive 3. Här finns samma snöeffekt, samma akvariebana, samma lövbeklädda bana, samma arena med tredimensionell publik och så vidare. Nu är fortfarande Dead or Alive 3 ett utmärkt spel, men fortfarande sätter Sega trender i spelvärlden, oavsett vad Team Ninjas stöddige Tomonobu Itagaki säger!

Vore det inte för de små brister som spelet ändå har i form av att det är svårt att röra sig i djupled, lite väl enkel grafik på sina håll och liknande petitesser hade detta varit en i det närmaste fullpottare. Nu blir det "bara" ett mycket högt betyg för det första Virtua Fighter som AM2 släppt för hemmabruk på en konsol som inte är från Sega. Och även om de verkligt inbitna lär fortsätta att hävda Virtua Fighter 2 som det bästa Virtua Fighter så är detta fortfarande ruskigt bra, och alla med minsta intresse för fighting som erbjuder ett tuggmotstånd utöver det vanliga bör omedelbart springa och handla!