Voodoo Dice

Det funkar så här. Du har, eller rättare sagt, är en tärning. Du rullar, så som tärningar gör, över ett rutnät. Som tärning vill du komma i mål på andra sidan banan men för att göra det så måste du bemästra hinder, pussel och fiender. Oftast finns lösningen i att du ska para ihop din tärning med en stillaliggande tärning så att de båda visar samma siffror upptill. Vilket exempelvis gör att den stillaliggande tärningen upplöses och vägen görs fri för dig. Inte helt olikt det klassiska Playstation-spelet Devil Dice, fast i grodperspektiv från tärningen den här gången.

Det är ett intressant upplägg. Är man lite osund i sina utlåtanden skulle man kanske kalla det för genialt. Fast det är det inte. Det är intressant. Om Voodoo Dice håller ditt intresse upp kommer du vid dagens slut kunna en tärnings dimensioner både utan och innan, baklänges och framlänges, upp och ner och i sömnen. Du kommer förmodligen inte heller ha något hår kvar. För vad som börjar som simpla pussel blir efter ett tag till diaboliska små cirklar i ett djupt tärningsinferno.

Pusslen blir komplexa på så sätt att fler element läggs till ekvationerna. Så som tidsbegränsning, dörrar, löpande band, rörliga plattor, teleportörer, knappar, fällor och så vidare. I vissa fall finns det till och med fler rörliga tärningar på planen samtidigt. Då gråter de grå cellerna. Det känns som det slår små blixtar mellan geniknölarna och spelet är en hårsmån från att hystas in i väggen.

Sen klarar du pusslet. Du löser den stygga ekvationen och joddlar jublande över tärningsland. I två sekunder är du kung. Sen börjar det om. Och det är Voodo Dice's största problem. För varje roligt pussel så går det minst två riktigt dåliga. Det är säkert som ett urverk. Vilket är lite paradoxalt i ett spel som handlar om logik.

Det finns så mycket utfyllnad. Pussel som återanvänds, som skinnas om och element som känns som ett stumt eko från något som hände för några banor sedan. Då vill man döpa om spelet till Deja Vu Dice och spela något annat istället. För det finns aldrig något som håller en kvar. Det är tärningar, inget mer.

Voodoo-biten av det hela är så vitt jag kan se, begränsad till det karibiska-ö-temat som verkar rinna genom presentationen. En lilagrön Lilo & Stitch-sörja med grinande Voodoo-masker, abstrakta palmer och hawaiimönstrade menyer. Det är fult som stryk och hade funkat precis lika bra i Flash. Fast jag antar att det finns en gräns till hur långt man kan ta presentationen i ett spel om tärningar. Egentligen är det väl bättre med Voodoo-tema än inget tema. Fast just i det här fallet känns det inte riktigt så.

Nu låter det som att allt är åt skogen i Voodoo Dice, men det stämmer inte riktigt. Det finns mycket bra stoff att hämta här. Det är bara synd att det ligger begravt under dubbelt så mycket skräp.
Tärningståget har nog tyvärr gått för denna gången. Eller som de gamla grekerna sa, "alea iacta est".