Wall-E

Så släpps det ännu ett uselt barnspel på marknaden. Förutsägbart, men till synes ofrånkomligt. För när kidsen gått på bio och sett något datoranimerat vill de naturligtvis förlänga upplevelsen. Dessvärre går varken målgruppen eller deras köpstarka föräldrar in på Gamereactor och läser på först. Plånboken öppnas allför lättvindigt och grisen i säcken inhandlas. Så länge föräldrar inte är medvetna spelkonsumenter behövs inte kvalitet i barnspel. Så är sakers tillstånd. Men skit i det, för nu ska jag såga det här tramset.

Så stod han där, plåtklumpen jag skulle tillbringa fem långtråkiga timmar med. En robot vars livsuppgift är att plocka skräp. Att förvandla skräp till små kompakta kuber är ingen bra idé att hänga upp ett spelkoncept på. Visserligen ser {Wall-E} ganska trevlig ut men att ratta hans metallkropp är så långt ifrån underhållning man kan komma med en spelkontroll i handen.

Den första delen av spelet handlar om att leta upp föremål som behövs för att starta maskiner. Maskinerna kan sedan användas för att få skräp att bygga kuber av. Kuberna används sedan för att påverka andra maskiner. Låter det spännande? Låter det som en bra plattform att bygga pussel på? Nej, precis. Underhållande tankegymnastik uteblir. Lösningarna på de flesta pussel känns i efterhand ganska hjärndöda. Allt som oftast springer jag som en tok för att leta föremål eller jobbar med att hitta skräp att göra kuber av. Och aldrig har jag speciellt roligt.

Det här kommer snabbt att bli enformigt, tänkte jag efter att ha tvingat mig igenom några pussel. Då dök ytterligare en robot upp som en räddande ängel. Variation, utbrast jag glatt och skapade mig genast inre bilder av hisnande äventyr. Men ack vad jag bedrog mig. Variationen var ett nedköp och den nya roboten bjöd på om möjligt ännu tråkigare utmaningar. Att flyga runt som en vit robot är ännu bedrövligare än att rulla runt på marken som {Wall-E}.

Den lugna början är kanske den absolut roligaste delen av spelet. Jag skriver kanske, för när de första fem timmarna passerat ger jag helt enkelt upp. De sista banorna förblir ospelade. Jag orkar inte mer. Två tredjedelar av denna Pixar-soppa räcker bra. Jag har vadat igenom tillräckligt mycket skit.

Det menlösa samlandet har gått fullständigt överstyr. Varje barnspel är nedsölat med denna spelförlängande sjukdom. Jag finner ingen som helst motivation att samla ihop röda ploppar som är utspridda utan tanke. Speciellt inte när vinsten jag cashar in efter att ha samlat 30 stycken är en ny flerspelarbana. Jag känner ingen som vill spela usla robotspel med mig. Och om jag börjar locka hit folk under falska Mario Kart premisser skulle jag snart få slut på vänner.

Långsamma pussel, snabba luftfärder eller eldstrider mot fienderobotar. Spelets beståndsdelar är som att välja mellan pest, kolera eller weekend på Mallis med HIV-mannen. Fortfarande sugen på ett köp? Om jag lägger till skrattretande dålig fysik och långtråkig bandesign till ekvationen då? Fortfarande sugen?

Kan du inte glömma de söta robotögonen som stirrade mot dig från bioduken? Då kanske jag kan slita dig från hypnosen genom att nämna den undermåliga grafiken eller den slarviga kameran. Eller irriterande osynliga hinder och dålig styrning. Det enda existensberättigande {Wall-E} har är som substitut för ett kok stryk i ett modernt samhälle där barnaga slutat vara socialt accepterat.