War Machine

Testosteron och stora svettiga muskler. Jag tänker genast på Arnie och Weathers ikoniska armskakning (Dillon! You son of a bitch!) med perfekt inzoomade armmuskler från Predator. War Machine luktar nästan lika mycket testosteron, även om det där riktigt grabbiga tagit tre steg tillbaka på senare år. Vilket jag uppskattar, bör tilläggas. Det finns en gräns för hur många skämt om balls, boobs and bitches jag klarar av utan att dra fram skämskudden.

Men det är inte för inte som jag drar upp Predator direkt. War Machine är faktiskt en slags efterträdare. Eller. Jag skulle vilja säga så här: War Machine är en mashup av Predator, Lone Survivor och Independence Day - men utan humorn. För här är det gravallvar så gott som hela tiden. Jag var skeptisk till en början, men vet ni vad? Jag retirerar ganska snabbt. Höjer min vita flagg och ber om ursäkt. Jag har inte ens berättat vad filmen handlar om (vilket merparten av er som läser recensionen redan vet), men jag kan ändå avslöja: Jag gillar den. Kanske mer än den förtjänar. I War Machine möter vi rekryten 81, spelad av Alan Ritchson, muskelberget som är det nya ansiktet utåt för Jack Reacher. Vi möter honom i en tragisk incident som plågar och formar honom. Den blir karaktärens röda tråd genom filmen. 81 och en grupp Rangers-rekryter skickas ut på ett träningsuppdrag som mynnar ut i precis allt annat utom just det. Mer säger vi väl inte?

Det blir våldsamt, blodigt och väldigt nervigt. Intrigen är enkel, i grund och botten rätt fånig, men det gör inget. Ibland är det precis den här typen av underhållning som behövs för att ta udden av en jobbig samtid. Ritchson har vuxit i mina ögon. Man kan säga mycket om Jack Reacher-serien. Jag tycker att den är underhållande men pendlar mellan spännande och skämmigt. Här visar Ritchson faktiskt lite mer bredd, även om han fortfarande mest är muskler och återvänder till ett lätt skitnödigt ansiktsuttryck. War Machine är en film som hade kunnat bli ett riktigt bottennapp, men tack och lov gör den tillräckligt mycket rätt utan att för den sakens skulle bli något jag lär minnas överdrivet länge. Det är som sagt snyggt, tempot är högt och nerven konstant. Jag gillar också den tidigare nämnda blandningen. Det är lite Predator. Lite Lone Survivor (minns ni? Mark Wahlbergs soldat som jagas av milis i vildmark. Trevlig action). Och lite Independence Day.

Patrick Hughes står för regi. Han är van vid action, med titlar som The Hitman's Bodyguard och Expendables 3 på meritlistan - Inga titlar att jubla över, men jag skulle faktiskt vilja sticka ut underbettet och påstå att War Machine kan vara hans bästa film to date. Det kan vara så att det här var precis den typ av film jag behövde just nu. Jag kanske är lite för snäll, men fan, jag kan inte klaga hela tiden. Jag sitter och småler och tycker om War Machine. Den är nostalgisk i sin enkelhet och påminner mig om en typ av actionfilmer jag älskade som ung grabb. Den är fånig, överdriven och testonivån är skyhög, men jag charmas.

Det hintas dessutom, utan att spoila för mycket, att det här inte nödvändigtvis är den enda gången vi kommer att få träffa rekryt 81 och hans Mech Warrior-liknande antagonister, och vet ni vad? Blir det en War Machine 2 (War Machines?) så hänger jag med. Vilken dag i veckan som helst.