We Have a Ghost

Tanken är det verkligen inget fel på. Manusgubben bakom Paranormal Activity 2, 3, 4, 5, 6 och alla andra 91 uppföljare samt regissören bakom Freaky (med en mordisk Vince Vaughn i en av huvudrollerna) har i Netflix senaste komedi försökt blanda Ghostbusters med Beetlejuice för att sen krydda lite med E.T, Casper samt Poltergeist och resultatet hade kunnat fungera. Det hade kunnat gått, om det inte vore för att han aldrig riktigt lyckades bestämma sig för vilken ton han skulle hålla.

Mycket av storyn kretsar kring modern teknik och tjänster såsom Tiktok och Youtube... Men det sägs inget om det där och förutom att papp Frank tjänar en slant på sina videos har det inget med storyn att göra.
Ena sekunden är We Have a Ghost dramatisk. Slitningar inom en redan splittrad familj gör att yngste sonen Kevin försvinner in i musikens värld medan hans stressade farsa försöker hitta ett sätt för familjen att återfinna fotfästet. Mitt i allt detta snubblar den introverte Kevin över ett vindsspöke i deras nyinköpta hus som behöver hjälp. Stranger Things-gubben David Harbour spelar det vänliga, bortkomna spöket Ernest som strukit omkring i det osäljbara rucklet till hus i årtionden utan att hitta ett sätt att finna ro. Tanken att göra en film om en gosse som saknar kompisar men blir vän med ett missförstått spöke är inte ny. Vi har sett den filmen gång efter gång, men det hade kunnat fungera - Om det inte staplades flera olika filmer på varandra, här.

Ibland vill regissören Christopher Landon nämligen skrämmas och då slänger han fram scener där spöket Ernest ansikte rinner av hans kranium, eller scener där en blodig zombiearm kommer ut ur hans mun och grabbar tag i folks halsar. Andra sekunden vill Christopher Landon att du bara ska sitta i soffan ochg mysa till en film om vänskap och strösslar då med bortkommen "romantik" och missplacerad komik som sen bytas ut mot drama, där slitningarna inom familjen dras fram, igen. Utan nya infallsvinklar eller fräscha synsätt. Och mitt i allt det här hamnar man sim tittare lite grann i ingenmansland, för ingen av de olika delarna av denna film följs upp, blomstrar, utvecklas eller har något att säga. Det bara staplas, på hög. Till en enda stor hög av mestadels malplacerat trams. När tidernas mest överskattade komiker, Tig Notaro, kliver in som CIA-anställd spökexpert och regeringen dunkar på med specialstyrkor och automatgevär har jag redan zoonat ut och små-somnat.

De komiska inslagen är inte roliga. De hjärtliga inslagen faller också platt.
Harbour är ganska enkel att tycka om och jag tycker att Falcon-skådisen Anthony Mackie gör ett habilt jobb i rollen som pappa Frank, men allt annat här faller platt till marken. Sämst förutom den märkliga misch-maschen av ton och tempo är Jahi Di'Allo Winston i rollen som sonen Kevin, många av hans nyckelscener är plågsamt dåliga med skådespeleri som helt saknar närvaro.