Wedding Crashers

John och Jeremy, är två snygga singlar som kryddar sina annars rätt händelsefattiga liv med att, när säsongen tillåter, bjuda in sig själva till diverse bröllop. Genom att ikläda sig roller passande för bröllopet i fråga, smyger de sig in redan vid ceremonin i kyrkan för att sedan följa med strömmen till den stora festen. Under denna åtnjuter de allt vad det innebär med gratis mat, sprit och nöje, men framför allt tillfället att träffa nya kvinnor. John får sig dock en funderare när han i ett ögonblick av 30-årskris börjar fundera över sin livssituation och inser att deras pojkaktiga beteende och nuvarande vägval inte leder någonstans. Med detta i bakhuvudet flyger dom rakt in i nästa fest, där Johns förändring och utveckling ska bli filmens drivkraft.

Hollywoods två favorit-hunkar Owen Wilson och Vince Vaughn, som spelar John respektive Jeremy, strålar än en gång samman i denna lite märkliga amerikanska mellanmjölkskomedi som följer alla standardvägar och skolexempel som finns. Med på resan finns också Christopher Walken, som utan att behöva ändra ett enda av sina manér är filmens självklara stjärna och är den som står för det mesta av filmens kvalitet. Men är det verkligen den sortens kvalitet man önskar i denna typ av film?

David Dobkin tar sig nämligen vatten över huvudet och misslyckas tyvärr i sitt försök att förena sentimental romantisk komedi med grabbig college-dito. Wedding Crashers känns både pretentiös och pubertal-sexistisk. Det senare i synnerhet i filmens inledningsmontage när barbröstade tjejer läggs ned i en lång rad efter enbart en blinkning från endera Wilson eller Vaughn. När Dobkin senare ber sin publik att bli tagen på allvar skär det sig en aning och det känns lite som att man vill lägga in pruttljud när Owen Wilson ser djupt in i Rachel McAdams ögon och säger att kärlek är när själen hittar sin kontrapunkt i en annan. För det känns verkligen som regissören vill bli tagen på allvar i dessa ögonblick, men kanhända förstår jag inte ironin.

Filmen är dock inte enbart dålig, utan roar mig tvärtom enormt i några scener och jag skrattar faktiskt till ganska högljutt för mig själv vid ett par tillfällen. Visst, detta är långt från vad jag skulle kalla en lysande komedi, men till syvende och sist är det en rulle som med en hårsmån ändå klarar sig upp till betyget godkänt tycker jag. Hade filmen varit mer renodlad i sin inriktning och inte varat de två långa timmar som den faktiskt gör, hade den säkerligen varit klart mer intressant.

Det faktum att man här på denna DVD kan få filmen i en ännu längre version känns inget annat än löjligt. Extramaterialet följer alla mallar och inget överraskar här heller. Kommentatorspår, bortklippta scener och trailers är vad som serveras. Wedding Crashers är sevärd om du är tyngd av bakisångest eller lider av Christopher Walken-abstinens.