White Noise

Finns det spöken? Och roar de i så fall sig med att kontakta sina efterlevande med hjälp av röstmeddelanden som tas upp via elektroniska ljudkällor? Oavsett vad man tycker i sakfrågan så är intresset kring fenomenet tämligen stort. Så pass stort att det slutligen blev underlag för en hel film.

Jonathans värld slås i spillror när hans hustru omkommer. Efter hennes död blir han kontaktad av en man som säger sig ha fått kontakt med den avlidna hustrun. Jonathans respons blir ungefär som man hade kunnat tänka sig. Han ber mannen återvända till sin skrubb på mentalsjukhusets de luxe-avdelning, fast han säger det i lite mer diplomatiska ordalag. Men en tid senare får Jonathan ett telefonsamtal. Och det är inte från vilken efterhängsen telefonförsäljare som helst utan från hans döda frus avstängda mobiltelefon. Jonathan blir efter det besatt av att komma i kontakt med röster från andra sidan graven, och får mer kontakt än vad han kanske hade önskat sig. Där har ni avstampet till den paranormala rysarthrillern White Noise.

Liksom den nya vågen av asiatisk skräckfilm utspelar sig White Noise mitt i det högteknologiska samhället där hoten inte längre kommer från mörka spökhus eller vampyrer utan från våra nutida kommunikationsmedel. Således ger sig spöken till känna genom mobiltelefoner, dataskärmar och digitalkameror och på det sättet kommer skräcken närmare vardagen än vad fallet har varit tidigare. Regissören Geoffrey Sax skördar vissa framgångar med sitt återhållsamma och lagom krypande tempo där han skickligt undviker en del genrefällor. Ju längre filmen pågår ju svårare får han dock att bestämma sig för vilken väg handlingen ska ta och när det väl är dags för upplösningen blir det något av en antiklimax och han fegar ur. Michael Keaton (är det bara jag eller blir hans hårfäste högre för varje år? Snart trillar väl hela frisyren ner på ryggen) gör en fullt godkänd insats som den välrespekterade och sansade arkitekten som nästan över en natt förvandlas till en nipprig spökletare. Birollerna är dessvärre av det blekare slagen. De är till och med bleka redan innan de får se några spöken.

Trots att White Noise är lättglömd innebär den ett välkommet syretillskott till ett ganska avsomnat amerikanskt thriller/rysar-klimat och visar att Asien inte har patent på välgjorda thrillers på övernaturligt tema. Gillar man genren kan man gott spendera 90 minuter med Michael Keaton och myrornas krig-bilder. Och efter att ha sett White Noise blir man på alldeles utmärkt humör för att själv gå och roa sig med Anden i glaset eller något liknande nervpirrande.

Bild- och ljudmässigt håller DVD:n relativt hög nivå. Inte minst ljudet kommer väl till sin rätt när det väl vankas maffiga effekter. När det gäller extramaterialet så är det mest spektakulära att det finns ett inslag från riktiga EVP-inspelningar (Electronic Voice Phenomenon). Personerna som sysslar med sådant verkar faktiskt vara ganska sansade personer och dokumentären var inte helt ointressant. Men vad jag alltid har haft svårt att förlika mig med är att det ska finnas så mycket krångel så fort det ska ske något utbyte med den andra sidan. Märkliga abstrakta meddelanden, vålnader som visar sig någon tiondel och tecken som man ska tyda efter bästa förmåga. Jag menar, om någon verkligen ville kontakta en så hade det väl varit så mycket enklare att bara visa sig i helfigur och säga "Hejsvejs" med normal röst och berätta vad man har på hjärtat? Fast då hade vi i och för sig varit både en och två spökfilmer fattigare.