Wind Chill

En kvinnlig collegestudent som behöver lift för att hinna hem till sin familj över julen. En manlig klasskamrat som gärna ställer upp och skjutsar henne. Och en film som 70% av tiden utspelar sig i en bil. Ibland är receptet för en bra skräckthriller så infantilt enkelt. Men man ska ju kunna utföra det också. Regissören som fixat det heter Gregory Jacobs och jag kan inte påstå att jag hade någon koll på honom sedan tidigare men efter lite IMDB:ande så visade det sig att han producerat några av Steven Soderberghs rullar.

Vi har alltså två studenter som ska trotsa snön och kylan för att ta sig hem till sina familjer över julen. Efter några timmars åkande visar det sig att killen vet en hel del om tjejen, saker som han inte borde känna till. Hon hinner egentligen inte bli alltför orolig för i samma veva som det uppdagas att hennes chaufför inte är vem han utger sig för att vara dyker det upp en bil och prejar dem av vägen. Bilen fastnar i en snödriva, vägen är folktom och natten är på ingående.

Mycket mer än så behöver jag egentligen inte berätta. Vad jag däremot kan säga är att framförallt första 45 minuterna av filmen är riktigt bra. Med ett färglöst och blekt foto (tänk slutscenerna i Silent Hill-filmen) och väldigt återhållsamt användande av musik har man skapat en sådan där klassiskt härlig atmosfär där det är svårt att gissa sig till vilken inriktning filmen kommer ta. Tyvärr väljer man senare att ta in övernaturliga element och krånglar till det lite. Men det finns fortfarande mycket i Wind Chill som är skickligt. Jag gillar till exempel hur man använt sig av samma princip som i filmen Open Water där man med jämna mellanrum låter en del tid passera, visar ett klockslag på skärmen och gör ett neddyk för att se i vilket skick de två huvudpersonerna befinner sig i sedan vi såg dem sist.

En eloge till skådespelarna också, Emily Blunt från Djävulen bär Prada och Ashton Holmes från A History of Violence bär filmen och får tittarna att sympatisera med karaktärerna vilket självklart är grunden i en film som utspelar sig på en så begränsad yta. Något annat jag verkligen vill lyfta fram är det berättartekniska draget är varken låta killen eller tjejen ha något namn eller nämna vad de heter vilket gör att det blir avskalat och ger en känsla av att man verkligen bara kommit in under en kort period i deras liv. Nåväl, filmens andra hälft är inte i närheten av den första. Men jag väljer att belöna ett gott initiativ som skapats med relativt små medel.

Med tanke på hur pass smal filmen trots allt får anses vara är DVD:n faktiskt inte alls så pjåkig. Bland annat finns en minidokumentär där de inblandade sitter och återger inspelningsvemödor. Kommentarspår samt trailers är också inkluderade. Bild och ljud är fullgott utan att för den sakens skull vara något man kommer minnas filmen för.