Wolfenstein

Nej, andra världskriget tycks aldrig ta slut. I spelvärlden har vi slaktat fler nassar än Scan inför julafton, så när id Software och Raven återvänder till anrika serien Wolfenstein behövs en fräsch approach för att hålla intresset uppe. Kan ockult forskning och en alternativ dimension vara en spännande twist? Det tror i alla fall Eric Biessman på Raven, creative director för {Wolfenstein}. I ett varmt spelrum i ett svinkallt Wisconsin berättar Biessman för mig om utmaningen att utveckla en ny del i serien.

- När Wolfenstein 3D släpptes blev förstapersonsskjutaren som genre definierad. I det nya {Wolfenstein} vill vi förstås glädja våra gamla fans, men vi måste samtidigt inse att unga spelare idag har vuxit upp med förstapersonsskjutare och har kanske inte ens hört talas om Wolfenstein. Det är utmanande balansgång, säger Eric Biessman.

Huvudpersonen i {Wolfenstein} hör till de klassiska inslagen, vi får återigen träffa herr BJ Blaskowicz, som än en gång ska sparka rumpa på grått uniformerade styggingar med ideologier onödigt långt ute på högerkanten. Vi spelar under den mest intensiva perioden av andra världskriget, då nazisterna och SS paranormala avdelning forskar intensivt kring det ockulta. Man har upptäckt en energikälla som kallas Black Sun, vilket förstås ska omvandlas till diverse vapen. BJ måste sätta P för dumheterna, gärna med en stor portion övervåld och märkliga muskedunder. Och med din hjälp förstås.

Handlingen är förstås vansinnig och tillspetsad, men Raven har inför det nya {Wolfenstein} ändå tagit avstamp i verkligheten. Thule-sällskapet, motståndsgruppen Kreisau Circle och Black Sun-symbolen är alla hämtade från verklighetens historia, men i {Wolfenstein} tolkas de på ett mer spelvänligt sätt.

- Black Sun-symbolen användes av flera av nazisternas divisioner, bland annat var SS-symbolen baserad på den. För vår del hade det inte varit så coolt bara med en symbol så i {Wolfenstein} har vi gjort Black Sun till något mer påtagligt, närmare bestämt en energikälla, berättar Eric Biessman.

När jag får testa en bana av {Wolfenstein} hjälper en av motståndsaktivisterna från nämnda Kreisau Circle mig ur en tågvagn när jag befinner mig djupt i fiendeland, närmare bestämt i den fiktiva tyska staden Eisenstadts centralstation. Kreisau-killarna trycker en MP40 i nävarna på mig, jag smyger omkring så gott det går, men hamnar till slut i full eldstrid med nazisterna. Och de är många. Många, arga och nasalt skrikande. Precis när jag tror att det är Game Over-dags kommer en oväntad räddning.

Över tågstationen flammar nämligen ett enormt grönt sken plötsligt upp och långt innan jag fattar vad som inträffat svävar alla nazister i luften och skriker chockat "vat iz hapenink?" Jag är lyckligtvis opåverkad av händelsen och kan i godan ro prickskjuta soldaterna som om de vore uniformerade heliumballonger. En knuff med gevärskolven i en av nazisternas mellangärde får denne att snurra tyngdlöst in i en betongpelare och i kombination med de tyska svordomarna uppstår en härlig humor.

Jag får senare reda på att det gröna skenet är anknutet till något som kallas The Veil; en alternativ, ockult dimension som nazisterna upptäckt. Detta "skynke" är något jag sedan kommer kunna lägga över mina egna ögon och utnyttja i strid. Precis som i drogandet i {Haze} får BJ särskilda förmågor i The Veil; han blir lite snabbare och ser ett sken kring fienderna. The Veil fungerar också som Samus scanning-visir i {Metroid Prime} när det låter mig se hemliga genvägar i omgivningarna. När jag ser en Black Sun-symbol målad på en vägg aktiverar jag The Veil och går rakt genom väggen mot en intet ont anande nationalsocialist med garden nere. Smidigt!

Fienderna i {Wolfenstein} är både mänskliga och inte-så-mänskliga. I takt med att att nazisterna forskat kring The Veil har de framställt varelser som muterats av den främmande dimensionen, och som dessutom själva kan använda Veil-krafter mot BJ. Alla fiender är dock inte avslöjade och någon Mecha-Hitler kommer tyvärr inte att dyka upp denna gång, men Raven och id har dock visat upp en cool antagonist vid namn Despoil.

- Despoil-fienderna är i grunden en SS-ledare som blivit dödad och sedan återupplivad i en muterad, förvriden skelett-form. Det finns två typer av dem och de använder Veil-krafter för att skjuta iväg irriterande energibollar mot BJ, berättar Eric Biessman för mig, och tillägger att han inte skulle vilja hitta en sådan i sitt eget vardagsrum.

Raven beskriver {Wolfenstein} som både linjärt och icke-linjärt för mig. Allt vi gör ska föra handlingen vidare, men det kommer att finnas valmöjligheter för hur vi ska angripa banorna. Den lugna spelaren kan leta smygigare vägar genom krigsplatserna och vill man bara lobba granater och låta vapnen gå varma fungerar det också. I den tidiga version jag spelar har jag av programmeringsskäl oändlig hälsa och röjer därför runt och skjuter hejvilt. I skarpt läge hade jag dock dött flera gånger om, så det gäller att spara på ammunitionen och ta skydd regelbundet. Eller som sagt använda en mer subtil approach.

Det har gått åtta år och kommit många fantastiska förstapersonsskjutare sedan {Return to Castle Wolfenstein} (för att inte tala om det pixliga originalet) och det är en stor utmaning för Raven och id Software att hitta en publik utöver de tidigare fansen av serien. Här finns dock hyggligt intressanta detaljer; The Veil och medföljande superkrafter samt de varierade fienderna. Vi vill dock känna på fler banor, se fler galna bossar för att bli über-fascinerade. Men att få knytnäva svävande nazister in i tysk hårdbetong är ett lovande tecken...