Worms: Open Warfare 2

Nu börjar det likna något på maskfronten. Kvalitet i ett Worms-spel har inte varit en självklarhet i titlarna efter del ett och två, men efter att ha lirat {Worms: Open Warfare 2} till Nintendo DS och Playstation Portable kan det konstateras - nu har Team 17 och Two Tribes fått till det. Ingen 3D, inget tjafs med spelkontrollen och ett starkt flerspelarläge. Låtom slagfälten färgas av får vita!

Worms-spelen är ett gulligt brutalt påfund där två lag av maskar turas om att spränga varandra (och omgivningarna) tills det ena lagets hälsopoäng når noll. Arsenalen är enorm och bland vapnen finns allt från den gamla hederliga bazookan till närstridsvapen som hagelgevär och kampsportsattacker. Mer skruvade supervapen som exploderande får och betongåsnor gör enorm skada, men finns till oss strategers lättnad bara i begränsad tillgång. Nytillskotten i Worms: Open Warfare 2:s arsenal är bland annat en bumerang (knuffar maskar och fångar lådor), Bunker Buster (gräver djupa gångar i terrängen) och en elektromagnet (drar till sig eller stöter bort metalliska projektiler).

Kampanjläget är ett bra ställe att börja på. Inramat av kortfilmer med maskarna i våldsamma och komiska situationer bjuds du här på banor med specifika mål och miljöer. Jag börjar i karibisk miljö på en solig och lätt bana där motståndarmaskarna har bedårande pirathuvudbonader på sig. Efter några banor möter jag en bossmask i en extremt hög bana, där jag börjar längst ned. Till en början ser jag inget som helst sätt att komma i skottläge överhuvudtaget och jag har bara utrustats med en handfull stålbommar. Men jag tar mig en bit upp, hittar en ammunitionslåda med ett jet pack och senare en svets. Inom kort biter piratkaptenen i gräset och min hjältemask Järnmasken segertjuter i falsett. Kampanjläget fortsätter i samma stil och trots att uppdragen i stort går ut på samma sak hela tiden (döda alla motståndare) så känns varje bana unik.

Förutom kampanjen finns snabbmatcher och även ett pusselläge. Det senare består av lite klurigare banor i stil med ovannämnda match mot piratkaptenen. Pusslet kan ligga i att du måste besegra motståndaren enbart med en ynka mask med låg hälsopoäng, eller så är omgivningarna extra svåra att slingra sig genom. Med alla dessa spellägen har Worms: Open Warfare 2 ett riktigt matigt spelläge. Just ja, du kan också designa egna banor och flaggor, köpa nya segerdanser och gravstenar (Worms har stundvis en oslagbar svart humor) och i DS-versionen finns ett laboratorium där du kan spela banor med hjälp av stylusen och mikrofonen.

Så till spelets största svaghet. Datorns maskar är tyvärr lika suicidalt dumma i huvudet som i det första spelet från 1994. Ett vanligt scenario: min Järnmasken står under en fiendemask på cirka 15 masklängders avstånd. Mellan oss har vi en betryggande mängd jord. Fiendemasken resonerar enligt fågelvägsprincipen att en bazookasalva rakt ner i marken är en god idé. Han skjuter, förlorar sina sista hälsopoäng och jag har vunnit ännu en snöplig seger. Jag vill inte vinna på det här sättet! Efter så många Worms-titlar borde man vid det här laget ha fått till en godkänd artificiell intelligens. Jag gillar inte heller att datorn så ofta bara skippar sin tur och låter mig ta alla initiativ - det krävs faktiskt två för att träta! Den här dumheten "kompenseras" med att datormaskarna i andra situationer är löjligt pricksäkra med granater och bazookas, vilket förstör alla illusioner av att möta en verklig motspelare.

Verkligt motstånd, ja. Worms: Open Warfare 2 går att ta online för intensiva flerspelarmatcher, för vilka konceptet förstås passar utmärkt. Det går att spela trådlöst med en vän i soffan eller med en jeppe i Tjottahejti med såväl Playstation Portable- som Nintendo DS-versionen. Trist nog kan jag inte kriga med Järnmaskens fyra och inte heller välja bana eller spelregler när jag och sambon använder två Nintendo DS till ett exemplar av spelet. En viss fördröjning i den ena Nintendo DS:en uppstod också, så när jag väl såg att min Slingraren (eller var det Maskis?) sprängts ihjäl hade jag redan hört dödsskriken för tre sekunder sedan från sambons konsol. Vi hade också problem med att matcherna bröts oförklarligt, trots en stabil trådlös kontakt, vilket förstås är riktigt surt när man är i slutfasen av en lång och jämn match.

Innan jag säger ett ord om grafiken måste en självklarhet klargöras - det är enorm skillnad på Nintendo DS- och Playstation Portable-versionen. Till Sonys maskin är spelet förstås avsevärt mycket snyggare på alla punkter - filmsekvenser, bakgrunder, animationer - det är helt enkelt Worms som Gud tänkt sig. Playstation Portable-versionen ger dessutom en bättre översikt eftersom merparten av banorna gynnas mer av skärmbredd än skärmhöjd. Grafikskillnader konsoler emellan är inget nytt, men just i det här fallet påverkar det helhetsupplevelsen så mycket att jag bara vill spela den ena versionen.

Hursomhelst. Med sina kulörta färger och mjuka former är Worms: Open Warfare 2 estetiskt angenämt på samma sätt som Foppa-tofflor inte är. Banorna är trevliga att titta på oavsett om man krigar i en skyttegrav, på ett isberg eller på en exotisk ö. I bakgrunden rasar dessutom tredimensionella, mänskliga krig med stridsvagnar, flygplan och piratskepp, vilket är en snygg detalj som aldrig flyttar fokus från det väsentligare maskkriget. Maskarna har i vanlig ordning ett charmigt och komiskt animerat rörelsemönster och deras storhet ligger mycket i att de är så där {Lemmings}-små. På grafik-önskelistan har jag skrivit större bossar, större vapen och galnare explosioner, men i överlag är alltså Worms: Open Warfare 2 ett snyggt spel med design perfekt för våra bärbara maskiner (särskilt en av dem).

Worms: Open Warfare 2 är definitivt ett av de bättre Worms-spelen på sistone och ett steg i rätt riktning från det första Open Warfare. Playstation Portable-versionen är den bättre (här talar maskarna dessutom svenska), men båda spelen rekommenderas varmt för Worms-fansen. En handfull förändringar skulle definitivt ge en bättre spelupplevelse. Men när min Järnmasken svävar fram över slagfältet med sitt övercoola jet pack, på väg mot den sista överlevande fienden som fegar i en bunker, bekymrar jag mig inte om sånt.