WWE Smackdown vs Raw 2008

Nej, nu tycker jag det räcker THQ. Jag gillar wrestling, jag är ett stort fan av WWE men Smackdown vs Raw har inte känts fräscht sedan det lanserades till Playstation 2 år 2004. Det går inte att komma med samma gamla risiga animationer och samma låga tempo och tro att det ska duga även till prestandabestar som Playstation 3 och Xbox 360.

En av de största nyheterna i {WWE Smackdown vs Raw 2008} är att ECW denna gång deltar fullt ut. Åtminstone om man får tro pressreleaserna för av någon obegriplig anledning går ECW-brottare inte att välja i det nya spelläget 24/7 som är det man satsat mest på och skrutit mest om. I 24/7 simuleras nämligen WWE fullt ut och startar sedan man skrivit på ett kontrakt med den alltid lika lömske ägaren av WWE, Vince McMahon.

Kvar finns även General Manager-läget som dock känns farligt mycket som förra året, tyvärr med alla missar kvar. Mitt eget största nöje med General Manager brukar vara att vissa wrestling-misstrogna vänner att vi wrestling-fans mycket väl vet att det är en show vi ser (bara en sådan sak som att showen heter brottningsunderhållning borde annars få dem att fatta, tycker man). I general Manager-läget får man nämligen själv skriva storylines om vem som ska vinna och vem som ska förlora. 24/7 är hur som helst den stora behållningen i WWE Smackdown vs RAW 2008, främst tack vare omsorgen om detaljerna runt ringen.

För när man väl hamnar i ringen tröttnar jag snabbt. Det är ryckiga animationer, redigt tillkrånglad spelkontroll och alltför mycket fokus på att få in så många grepp som möjligt. THQ:s wrestling-serie kommer längre och längre från det som är wrestlingens kärna. Snabbhet, underhållning och spektakulär akrobatik. Jag minns mina långa härliga matacher i {WWE Smackdown! Here Comes the Pain} till Playstation 2 och inser att det egentligen inte hänt så mycket sedan dess. Det är praktiskt taget samma spel, bara mer tillkrånglat.

Här får jag istället kämpa som en best för att utföra wrestlingens allra enklaste grunder. Att göra en enkel bodyslam känns långt mer invecklat är att göra Zangiefs (Street Fighter II) Spinning Piledriver och att lyckas göra attacker som 619 med Rey Mysterio kräver nästan att motståndaren gör sig till. Allt känns bökigt, krångligt och det är näst intill omöjligt att få till ett bra tempo i matcherna.

Tyvärr finns även fler småmissar som att datorns artificiella intelligens är helt osannolikt pantad. Jag kan få så mycket stryk att jag knappt kan stå på benen och ligga i guldläge för en avslutande finisher. Men icke. Datorn begriper sig inte på sådant och fortsätter istället matchen som jag senare lyckas vända och vinna. Dessutom undrar jag när Yuke's ska snegla på sina japanska kollegor och inse att hår och kroppsdelar som går igenom andra kroppsdelar är väldigt 2003. Det går inte att låta bli att regaera på alla de gånger som hela ringrep, knän och hårsvall försvinner in i axlar och liknande.

Behållningen i spelet är den nästan osannolika mängd wrestling-innehåll som trots allt finns här. Varenda brottare är minutiöst avbildade och även om de rör sig dåligt så ska ingen komma och klaga på den rent tekniska uppbyggnaden av dem. Det finns mängder med sköna finesser som att man ta en skylt från publiken och posera med den samt naturligtvis väldigt trovärdiga entréer från brottarna. Kolla bara hur ilsken Randy Orton blir efter att domaren avbrutit en nedräkning till två, där Orton tyckte domarenb räknat för långsamt. Yuke's har verkligen simulerat wrestlingen fullt ut. Så till den milda grad att man tycks ha tappat fokus från spelbarheten.

Nu är WWE Smackdown vs RAW 2008 ett ganska tillkrånglat spel och man ska verkligen älska WWE för att kunna få något ur den här soppan alls. Tack, men nej tack. Jag väntar till det kommande TNA-spelet istället som ser ur att ha fångat hela poängen med wrestling, nämligen att det ska vara underhållning.