WWE SmackDown! vs Raw

Förra årets WWE SmackDown! Here Comes the Pain innebar ett gigantiskt lyft för wrestlingspel och erbjöd en näst intill hundraprocentig simulation av amerikansk fribrottning kombinerat med en fantastisk spelbarhet. Mina förväntningar på denna uppföljare var således höga, särskilt som det denna gång innehåller allt från båda WWE:s TV-shower Smackdown och Raw.

För den oinvigde måste wrestling te sig oerhört märkligt. Två inoljade karlar med hockeyfrilla, grälla kläder, rejäla nackmuskler och en liten ölmage står och bökar i ringen. När någon ligger pyrt till knockar denne plötsligt domaren, rusar ut ur ringen och sliter åt sig en stol som han sedan går lös på sin motståndare med. Kanske kliver även personens manager - en playboymodell - in i ringen och hjälper till med misshandeln. Lagom tills dess att domaren börjar kvickna till slängs stolen iväg varpå fuskaren lägger sig över sin motståndare medan managern flyr ringen. 1-2-3 räknar domaren mot golvet och matchen är plötsligt över. Fusk, vrålar vän av ordning.

Plötsligt blir det ännu värre då offret inser vad som hänt och sätter av efter sin motståndare ut mot omklädningsrummet. Uppenbarligen finns det kameror även där för man får hela tiden följa det som händer. Smack! En till kille dyker upp och han tar tydligen fuskarens parti för han delar ut en oerhörd nacksving i cementgolvet. Här bryts allt av en ambulans som anländer lägligt och medan sirenerna tjuter frågar killen som ingrep om de båda ska bilda ett team och sprida skräck bland övriga brottare. Senare under programmet meddelas via en pressrelease från sjukhuset att det stackars offret för allt fusk har drabbats av en spräckt mjälte. Välkommen till wrestlingens underbara värld. WWE är ren show från början till slut, en såpopera i ringen där allt från kärleksgnabb, stulna pengar, svek och trassliga familjeband slutar med spektakulära uppgörelser i den fyrkantiga ringen.

Det går snabbt att inse att WWE SmackDown! vs. Raw inte kommer att göra något wrestlingfan besviken. Spelbarheten har justerats och börjar nu kännas i klass med de bästa japanska fightingspelen. Ett jättearbete har lagts ned på att få brottarna att både se ut och uppträda exakt som sina verkliga förlagor och precis allt går att ställa in. Man kan till och med göra egna Pay Per View-galor och bälten samt skapa ligor med helt egna brottare. Att spela säsong känns precis som det ska med allt galet man förknippar från TV-showerna såsom fifflande under matcherna, en rödsvettig Jerry Lawler som gapig kommentator, regler som ändras av ordförande McMahon i sista sekund och stora bråk ute i kulisserna.

Varje match inleds med respektive figurs unika entré. Så snart din figur klivit in i ringen kan matchen börja. Denna gång inleds allt med ett litet minispel där det gäller att tryck på rätt knappar för att lyckas med till exempel en styrkemätning eller något annat. Det känns väldigt mycket wrestling och är betydligt bättre än att brottarna bara kutar på varandra, för så brukar det trots allt inte gå till. Även under matcherna finns minispelsmoment, man kan bland annat slå varandra över bröstkorgen genom att tilta på analogspakarna tills någon ramlar ihop. Brottningsmomenten har också fått sig ett lyft och nu kan man bland annat vända submission (tortyrgrepp i syfte att få motståndaren att ge upp) till sin egen fördel. Kontrollerna är intuitiva men ändå djupa nog för att det ska finnas någon poäng i att hårdträna.

Att simulera wrestling är något oerhört speciellt eftersom det redan är simulering. Därför läggs all kraft på att verkligen få det att se ut som, och kännas som sin TV-förlaga. Det har utvecklarna verkligen lyckats med såväl estetiskt som tekniskt. Allt fungerar som det ska. Managern utanför ringen fuskar så snart domarn inte ser, de onda killarna grisar åp och de goda ser till att göra gott. Rätt vad det är avbryts matcherna av att en tredje part kommer in och blandar sig i ditt groll och de som du trodde var dina vänner kan plötsligt hugga dig i ryggen.

Av någon outgrundlig finns det dock en rad försämringar i detta spel kontra föregångaren. Först och främst är det betydligt färre brottare och en hel del tunga namn, såsom Hulk Hogan och Goldberg saknas. De brottare som finns kvar har i säsongsläget fått snarlika upplägg och historier, vilket ger ett lägre återspelningsvärde. Sedan har möjligheterna att designa sin egen brottare begränsats rejält, vilket gör att den biten förlorar mycket av sin mening.

Oavsett om man gillar fenomenet wrestling så är detta ett välgjort partyspel med mängder av underhållande inställningar och matchtyper som roar allt från en till sex deltagare. Bland annat vill jag slå ett slag för Royal Rumble där upp till sex personer ska försöka kasta ut varandra ur ringen över topprepet, samt Bra & Panties där de fenomenalt kurviga WWE-divorna ska försöka slita av varandra kläderna. Smaklöst, hyperamerikanskt, våldsamt och underhållande blir mitt omdöme.