Clive Barker's Jericho

Jag är en präst med tät och fin mustasch, jag är en emo-ninja, jag är en stor biffig karl med tät och fin mustasch, jag är ett psykiskt vrak, jag är mycket mycket mer. Men först och främst är jag död. Jag kan styra kulor med tanken, jag kan hela mina kompisar, jag kan framkalla eldiga demoner som bor i min arm som också är en minigun, jag är en smidig akrobat, jag är världens smidigaste förrådsansvarige. Men först och främst är jag död.

Nej kära läsare, jag har inte gått och fått ett psykiskt sammanbrott och slittrat upp mig själv i 400 olika personligheter. Men jag har spelat en hel del av {Clive Barker's Jericho}. Det är nästan samma sak. Vid det här laget kan ni historien, ondskan har legat och slumrat i årtusenden, ondskan är nu vaken och har lust att leka lite.

Al-Khali är en uråldrig stad som reser sig ur mellanösterns sand, och med sig för staden stora mängder ren ondska. Ondskan har även skruvat till hela situationen och har invaderat flera olika tidsåldrar för att kunna förändra historien totalt och förvandla hela mänskligheten till aska, alternativt köttfärs.

För att rädda mänskligheten från det nya hotet sätts en specialstyrka in för att rädda dagen. Sex psykopatiska galningar som alla besitter övernaturliga krafter och förkärlek för vapen rycker in för att rädda alla oss andra. Som spelare tar man rollen som Devin Ross, ledare över Jericho-styrkan. Devin har en klar fördel och en nackdel, han är nämligen död och begraven. Då detta skapar för en ganska statisk spelupplevelse har man helt enkelt skippat kroppen och istället kontrollerar man Devins ande.

Som ledare har man full kontroll över sina soldater, inte på ett sådant sätt att de lyder minsta vink, utan att man kan ta deras kropp i besittning för att uträtta det som behöver uträttas. Varje karaktär har förutom sitt vapen, två olika psykiska krafter. Delgado, gruppens biff har en arm som består dels av en minigun, men även en behållare som innehåller en extremt arg ande av en drake. Denna ande kan omringa Delgado med en eldsköld eller slungas iväg mot fienden för att bestryka hela området med stekhet eld som får de odöda elementen att grillas illa kvickt. Bara för att nämna ett exempel.

Jag har fått ta del av bland annat ett par banor som utspelar sig under rommartiden. Hela tidsepoken har förvandlats till ett enda stort köttigt kaos, och djupt inne i ett tempel finner vi generalen som huserar över tidsåldern. Vägen dit går genom marmorstrukturer med maffiga pelare, blanka trappor och en stor mängd odöda gladiatorer som inget hellre vill än att spetsa våra hjältar. Ett problem jag ställdes inför var det faktum att fienden här använder stora sköldar för att skydda sig.

Min taktik att normalt sett springa runt och bestryka hela spelvärlden med maskingevärseld eller extremt dödlig närstrid med svärd fungerar föga bra. Visst går det, men det tar tid, och tålamodet tryter snabbt. Istället väljer jag gruppens krypskytt och förvandlar fiendens kranium till sönderhackade meloner. Framgången hindras dock av en extremt stor och arg gladiator som man kan spendera precis hur mycket skott man vill på. Han dör inte.

Såvida man inte byter karaktär och fokuserar på det där öppna, pulserande såret han har på ryggen. Det är i ett sånt här tillfälle som karaktärsbytet verkligen visar sin styrka, även om det är uppenbart att det är denna miniboss är direkt designad för att nyttja funktionen. Den arge gladiatorn har en förkärlek att dänga till teammedlemmarna med en stor järnkula, och den som står i vägen åker på em smaskig käftsmäll av ren ondska.

När den gigantiske mannen kommer nära nog tar man ett par kliv åt sidan och byter till en karaktär med klar sikt över köttryggen, och efter en stunds manglande och byte fram och tillbake faller den gigantiska varelsen och förgås i ett moln av flugor. Precis som i {{Gears of War}} dör man inte om man får ta för mycket stryk. Istället försätts man ur kapacitet tills någon kommer och hjälper en upp, och man är redo att slåss igen.

Bossen i det marmortäckta templet är en kille med en riktigt elakartat magsår, om vi säger så mycket. Hela fighten utspelar sig i ett runt rum med en avgrund i mitten. På en improviserad, antik järnväg i taket hänger isterbuken och sprider blod och död runt om sig. Det hela blir inte enklare av att han dessutom har en köttrygg som kompis och livvakt. Det är i dessa ögonblick då Jericho verkligen känns annorlunda och genuint, det krävs en viss del av taktik, flinka fingrar, och gammal hederlig anfäkta anamma för att överleva.

Mycket fantasi har gått in i karaktärsdesignen, och det märks att Clive Barker verkligen har fått vara med på samtliga hörn och gett feedback och kommit med idéer. Fiendenfloran är vidrigt designad med hängande tarmar, hemska tänder och öppna sår. Gladiatorerna i det antika rom rör sig trovärdigt, om än lite klumpigt, med sina stora sköldar gjorda av kött och hud.

Problemet med Jericho är att det i dagsläget känns lite obalanserat och lite för enkelt. Jag hoppas att detta hinner åtgärdas innan lansering, annars blir jag arg. I dagsläget är det inte helt polerat och det jag har spelat känns tyvärr lite halvdant rent designmässigt. Jag hoppas att Mercury Steam lyckas förvalta den briljante Clive Barkers vision, och leverera en rak och ärlig dödsskjutare. Som det är i dagsläget är det dock tyvärr mer billigt äckligt än genuint skrämmande, då fokus ligger på ren råaction.