Ultimate Ghosts'n Goblins

Det är 21 år sedan Ghosts'n Goblins hade premiär i japanska arkadhallar. Nu som då handlar spelet om den modige riddar Arthur som måste rädda en ungmö kidnappad av en osedvanligt ond demon. Sagt och gjort, på med riddarrustningen och iväg. Tyvärr var det lättare sagt än gjort att behålla rustningen på sig för Ghosts'n Goblins var svårt, oerhört svårt. En träff och man tappade rustningen och fick bekämpa ondskan iförd vita kalsonger, en träff till och man var död. Spelet var ju trots allt gjort för att man skulle mata in mynt på löpande band när liven tog slut.

För att göra en lång historia kort är det mesta, för att inte säga allt, sig likt i denna uppgraderade PSP-version. Visserligen har man i tidens anda nu fler vägar att välja på och man har lite större rörelseschema. Men stommen är densamma. Man springer längs tvådimensionella banor fullständigt nedlusade med fiender, plockar upp vapen och... dör. Just dör gör man väldigt ofta för svårighetsgraden är också intakt. Lyckligtvis kan man numera spara under banorna och det behövs verkligen.

Capcom har ändå försökt tackla problemet med den höga svårighetsgraden genom att ha tre svårighetsgrader med tre helt olika lösningar. Istället för att kräma på med fler och framför allt tåligare fiender har man justerat själva spelbarheten. Ett konkret exempel är att man på lättaste svårighetsgraden inte studsar till så mycket när man blir träffad av en fiende, på så sätt åker man inte över kanterna och mister liv i onödan. Detta till skillnad från den svåraste svårighetsgraden där man inte ens får börja om där man dör, utan skickas till starten på banan igen. Att variera svårighetsgraderna på detta sätt är ett klockrent beslut som gör spelet roligt att spela även på den lättaste nivån, vilken ju i de flesta andra spel känns som ett halvt spel där man inte får göra allt kul.

De som spelat de gamla klassikerna med Arthur i huvudrollen kommer omedelbart att känna igen sig. Så när som på några mindre nyheter som att man nu kan ta tag i kanter och häva sig upp är kontrollschemat lika stelt som alltid. Arthur kan hoppa rakt uppåt och vänster eller höger, men till skillnad mot hur det brukar vara kan man inte påverka sitt hopp sedan man tryckt in knappen. Det gör att man hela tiden måste veta exakt var man kommer att landa och ha en uppfattning om vad man ska göra sedan. Man kan tycka att Capcom borde ha ändrat på detta, men då hade det år andra sidan inte känts lika klassiskt.

Ghosts'n Goblins har alltid varit snygga spel som med dåtidens mått mätt hört till de snyggaste spelen vid respektive premiär. Tyvärr har det fått stå tillbaka lite för även om Ultimate Ghosts'n Goblins är designmässigt fräscht, är det trots allt inte bättre än Super Nintendo-spelet Ghouls'n Ghosts. Det som istället imponerar är den enorma variationen på fiender, lekfullheten i bandesignen och de härliga bossarna. Capcom ska också ha ett plus för att de håller laddningstiderna på ett absolut minimum samt för att musiken är fantastisk.

Eftersom spelet är så pass utmanande som det är, har kraftbonusar alltid varit en viktig del av serien. I Ultimate Ghosts'n Goblins har Capcom drivit det ännu längre och förutom gamla trotjänare som Arthurs lans, kastknivar och nya rustningar finns en hel del nytt. Bland annat har man lagt till en bumerang och ett armborst, vilka båda är välkomna nytillskott. Dessutom har andra klassiska föremål som eldarna gjorts om så att de nu faktiskt är värda att bära med sig.

För dagens spelare kommer Ultimate Ghosts'n Goblins förmodligen att upplevas som en absolut mardröm. Spelet är designat för att man ska dö, det ger längre hållbarhetstid. För en gammal grinig spelare som mig själv känns det dock befriande grundläggande och trots allt är spelkontrollen så bra så man endast har sig själv att skylla när man livrädd springer omkring i sina vita kalsonger. Ultimate Ghosts'n Goblins är en kvarleva från 80-talet med fräsch grafik och brutal utmaning. Och jag gillar det.