Battlestations: Midway

Spelet startar med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Där får man börja sin karriär som vettskrämd kulspruteskytt. De vita störtbombarna gör sitt bästa för att det här ska vara både ditt första och ditt sista uppdrag. Det är bara att klamra sig fast och krama avtryckaren för allt vad tygeln håller.

Spelet är en slags udda blandning av action och enklare strategi. I de flesta slagen så har man ett flertal enheter under sitt befäl. Givetvis är Battlestations främst fokuserat på action, men man kan också kontrollera de andra enheterna på en översiktskarta. Det här är en rätt enkel funktion och den ska kanske inte jämföras med ett vanligt strategispel. Den sista meningen lät lite som gnäll kände jag och det var inte meningen. Det är ett bra och översiktligt hjälpmedel som gör bra nytta när man ska kontrollera fler enheter än den som man man för tillfället rattar själv.

Strategidelen är ändå rätt intressant och även om de andra enheterna oftast klarar sig skapligt på egen hand så är det ändå rätt fränt att kunna kontrollera stora styrkor och koordinera massiva landstigningsoperationer och sjöslag. Och massiva är de. Man får chansen att kontrollera ca 60 olika enheter. Allt ifrån små torpedbåtar och ubåtar till stora slagskepp. Givetvis med ett rejält antal olika flygplan med bland de många olika krigsfarkosterna. Man kan ju ana att flygandet kommer att vara bra mycket mer skoj än att ratta ett stort och segt slagskepp över havet. Visst, det är ju en speciell känsla att vara chef över så brutalt mycket eldkraft.

Nu är det dock själva flygandet som är i centrum och det fungerar mycket bra. Man kan lätt jämföra det här med en annan arkadflygare - Blazing Angels. Här är läckrare flygning och en känsla av att verkligen vara en del av ett stort slag betydligt mer påtaglig än i Blazing Angels. Det ser dock ut som om själva historien inte kommer att hamna i första rummet utan att man i Battlestations fokuserar mer på lätt-strategi och horder av kontrollerbara enheter. Det kan man i och för sig förstå. Vilken trovärdig andra världskrigskaraktär skulle kunna flyga stridsplan ena stunden för att sedan snabbt hoppa in och chefa över ett slagskepp i nästa. Lite synd då jag själv tycker att sådana här mer actionbetonade flygspel vinner på lite sköna mellansekvenser och en härligt medryckande historia. Kanske är jag fortfarande sentimental över alla mina sköna timmar med den gamla rymdflygskjutaren Wingcommander. Att man där kanske fokuserade mer på historian än på själva rymdflygandet, det är en annan historia.

Battlestations ståtar med elva slag att genomleva och när man överlevt dem så kan man givetvis ge sig ut på lite rejäla onlinedrabbningar. Onlinedelen är den del som på papperet ser mest spännande ut. Det kommer att bli {Battlefield 1942}-liknande drabbningar, men med ett helt annat fokus på andra stridsenheter än fotsoldaterna. Faktum är att det inte ens går att spela Battlestations: Midway till fots.

Spelet är kanske inte det snyggaste som nått plattformarna och PC versionen kan kännas rätt konsolkonverterad. Vi hoppas dock att grafiken snäpps upp tills det att spelet släpps här i Europa så att den visuella känslan lever upp till innehållet. Spelet har nämligen varit under utveckling ett bra tag och risken finns att det till slut kommer att kännas som en portning från Xbox och PS2. Hur det går för Battlestations: Midway får vi se när spelet släpps i början på 2007.