Capcom vs SNK 2

Capcom vs SNK 2 besvarar den gamla frågan: vem är starkare? Ryu eller Kyo? Ken eller Terry? Bison eller Geese? Svaret är givetvis att alla är ungefär lika starka, även om elva års erfarenhet med Ryu och Ken givetvis gör att de känns lite bättre. Till skillnad från den ursprungliga versionen till Dreamcast har samtliga karaktärer det mesta av sina arsenaler att tillgå. I japanska elittävlingar har det visat sig att Blanka, Sagat och Cammy är bäst när det kommer till kritan, men på en normal nivå kan alla figurer användas utan problem, till skillnad från Marvel vs Capcom 2 där halva gänget är praktiskt taget värdelösa. Själv spelar jag med samtliga förutom Raiden som helt enkelt är för ful för en fight, och Morrigan vars sprite lider av akuta ålderskrämpor. Men inget annat fightingspel har lika många balanserade figurer.

Capcom vs SNK innebär alltså att vi får se några av de mest omtyckta figurerna från Street Fighter, Darkstalkers, Rival Schools, Final Fight, Art of Fighting, Fatal Fury, King of Fighters, Samurai Shodown och Last Blade. 48 stycken allt som allt när man låst upp de hemliga slutbossarna. Huvudparten av figurerna kommer dock från Street Fighter och King of Fighters. Capcom har varit lite lata med sina gamla karaktärer - Morrigan från 1994 och Sagat från 1995 är väl de mest irriterande - men många är faktiskt omritade och så är ju hela SNK-gänget helt nytt. Grafiken är överlag snyggt animerad och med sedvanlig hög detaljrikedom. De tredimensionella bakgrunderna är visserligen snygga att titta på och har massor av gamla kändisar, men nog kunde man ha valt banor med mer anknytning till figurerna. Och så är allt ganska pixelliserat då spritarna trots allt är ritade i lågupplösning, men det är i alla fall inget som stör mig i stridens hetta.

Musiken är också lika bisarr som den i Marvel vs Capcom 2. Den passar dock bättre, även om jag hade föredragit arrangerade originallåtar som i Capcom vs SNK. Ljudeffekterna är däremot kristallklara. Vissa figurer har fått nya röster och det finns många särskilda intron när olika figurer möts. Hela spelet andas fanservice och det är inte svårt att peka ut referenser till gamla spel både i grafik, ljud och text.

Kontrollen är som alltid när det gäller Capcom fullständigt fläckfri. Alla attacker går att göra med lite träning, och det finns riktigt mycket att tänka på. Beroende på vilket spelsystem man föredrar kan man välja olika "grooves" som påverkar hur du laddar upp dina superattacker, om du kan blockera i luften, om du kan springa eller sidsteppa och så vidare. Skulle de befintliga inte passa dig kan du också sätta ihop din alldeles egna groove. Alla dessa kombinationer samt möjligheten att spela med olika uppsättningar av figurer (max tre på ett lag) gör varje match närmast unik. Det är här Capcom vs SNK 2 lyser som starkast och visar att Capcom kan den här genren till perfektion.

Tyvärr har Capcom varit lata (som vanligt) och PAL-konverteringen är inte mycket att glädjas åt. Stora svarta kanter och betydligt långsammare spel. Farten går ju visserligen att dra upp, men kanterna får man inte bort om man inte råkar äga en lyxig widescreen-tv med zoom. Dessutom är själva översättningen från japanska slarvigt gjord. Förut kunde alla personer i ett team säga olika roliga saker åt varandra efter matcherna, men det orkade inte Capcom USA översätta. Dessutom censurerade man bort Eagles uppenbara gayhet samt både Rugals och Sagats trick Genocide Cutter samt Tiger Genocide. Och så har God Rugal blivit den betydligt fjantigare Ultimate Rugal. Förbaskade amerikaner som alltid ska vara så politiskt korrekta. Att en massa folk svär hejvilt på japanska (Haohmaru och Yamazaki till exempel) har de inte brytt sig om däremot.

Men dessa småsaker ändrar inte det faktum att Capcom vs SNK 2 är mycket nära det ultimata 2D-fightingspelet. Som vanligt får man i den "slutgiltiga" versionen av en Capcom-serie offra bra musik och snygga bakgrunder för perfekt spelkänsla, men i längden är det ju ändå det som räknas. Det är en alldeles speciell känsla att låta Vega och Yamazaki braka ihop i en strid om vem som är den galnaste mellanbossen, och att se Kyosuke kalla på sina kompisar från Rival Schools för att riktigt mosa sin motståndare. Det gör inte heller ont att man kan ändra färgerna på och döpa om samtliga figurer för en personlig touch (eller, hehe, för att plocka byxorna av Yuri). För 2D-fans som bara har en Playstation 2 finns helt enkelt inget bättre spel, trots dålig konvertering.